Simsim

Jepp, har fullständig skrivtorka. Det är för mycket action i hjärnan för tillfället. Tror jag har lyckats identifiera roten till eländet som gör att jag inte riktigt hittar mig själv, så nu är det bara att hugga. Ibland känns det som om jag hugger med ett rakblad, ibland med en slägga. Upp. Ner. Ibland är det balans. Jag önskar att jag hade en offknapp till hjärnan. Så jag kunde stänga av den när den börjar dra iväg på sina egna små äventyr av lidande, svek och misär.

Kollade på Into the wild häromsistens. Det var en allmänt dålig idé. Det är i sådana lägen jag börjar fundera på hur mycket tid jag lägger på helt onödiga saker. Tid jag aldrig får tillbaka. Hur jag i mitt indoktrinerade sinne får för mig att det finns saker jag måste göra. Att det inte finns något val. Jag är en slav under samhället, tjäna ditt uppehälle, betala din skatt, lägg tid på att bry dig om dom fattiga, dom svältande, helst allt annat än dig själv. Diskutera, debattera, älta, tjata, gnälla, klaga, håll dig sysselsatt. Tyck om rätt saker, var social, upplev nya saker, res runt världen, var intellektuell, var politiskt korrekt, var politiskt inkorrekt, fast fortfarande inom ramen för korrektheten, ha rätt kläder, rätt storlek, rätt längd, rätt jobb, imponera på rätt människor, var snygg, var sexig, fast inte för sexig, köp eko, rösta på rätt parti, ha stora svarta glasögon, för det är inne nu, var udda, fast inte för udda, var cool, var nördig, fast på rätt sätt, tyck om rätt musik, var individuell, var som alla andra, blablablabla. Är det konstigt att jag inte har tid för mig själv?

Det är dags för dig att vila nu, jag tänker ta livet av dig på ett vackert sätt och viska i ditt öra att du inte någonsin behövs igen. Det finns inget farligt här. Eller någonstans. Bara ett nu, ett här och en känsla av välbefinnande. För i nuet finns inga problem. Och inga hot. Ingen svartsjuka, ingen osäkerhet. Du förutsätter och du förutspår ting du inte har någon kontroll över. Och fastän jag vet att det är i bästa välmening för att skydda mig från sorg och olycka så går det inte att skydda mig mot sorg och olycka. Dom är del av livet och jag hanterar dom annorlunda idag än dom där gångerna i det förflutna då du var livsnödvändig för hela min existens. Och för det tackar jag dig, det är på grund av dig jag lever idag. Men nu är det bra, jag klarar mig. Och du behöver vila, det har varit ett hektiskt liv min kära. Så gläds av att du inte längre behöver känna all oro, all frustration och all panik längre. Och gläds åt att du har tagit mig till en punkt där jag är stark och lycklig och mår bra. För det vet du att jag förtjänar. Sov gott min kära beskyddare, och må vi aldrig ses igen.

för ovanlighetens skull! Jag assisterade Christian med tårtbakande igår kväll och kreativiteten flödade! Sedan blev jag väckt med nämnda tårta i morse och i eftermiddags överraskade Christian mig med gokartracing inklusive Patrik som sällskap, det var sjukt kul när jag efter några varv fattade att skiten inte välter fastän man kör snabbt! Och trots en sistaplats lyckades jag ändå med en fyrasekundersdiff på långsammaste/snabbaste varvet, duktig jag!

I övrigt har jag blivit med jobb, ett sånt där trevligt fast jobb där jag vet när jag jobbar och får samma lön varje månad. Och dessutom får pyssla med sånt jag tycker är kul. Och som dessutom börjar 2:a januari, så nu är det semester! Sen har jag även blivit med parförhållande trots ett år av fullständigt kräkande över parförhållandets idiotiska ickelogik. Sen är det ju inte helt ovanligt att jag vänder 180 grader ganska plötsligt, vilket mina kära vänner är helt immuna mot. När jag går in för något går jag i alla fall in för det till 100 procent! Och kanske är det så att när man fullständigt gett upp tanken på att en person skulle kunna vara tillräcklig, så dyker det upp en person som visar sig vara just det. Det fanns ingenting att sätta emot, det vara bara att släppa taget och landa i accepterandet av det som en gång varit oacceptabelt. Och det känns jävligt bra! Som Cheri Huber säger: When you’re falling, dive.

Så var steriliseringen färdig och så klart var det mycket mindre dramatiskt än vad jag hade tänkt mig. Var nervös för sövningen, men narkossköterskan lugnade mig såpass mycket att det kändes hur lugnt som helst när det väl var på g. Det var kul när dom rullade in mig mot operationsrummet och det stod typ 12 personer längst väggarna, jag vinkade á la drottningen och sa hej till hela välkomstkommittén. Så klart! Sen var personalen därinne riktigt underhållande, fick ju inte inta snus och kaffe på morgonen, så vi skämtade om att dom kunde fixa intravenöst koffein och nikotin när dom ändå höll på. Sen satte dom in sövningsmedlet i slangen i armen, blev lite yr i bollen och sen vaknade jag och så var allt klart. Fick gå hem efter en timme, sen var jag förstås full av ont och vimsighet, men finaste Patrik och Christian kom förbi med hämtmat och fruktsallad, så det blev en heldag med snackande och tv-spelande. Det går tydligen att slå mig i Tekken när jag är efter-sövningvirrig! Och snart kommer Marcus med mat och mer sällskap. Somliga har det jävligt bra! Så trots en ömmande mage är livet alldeles underbart!

Inget mer hormonknaprande nu, men effekten av dom små jävlarna sitter i och gör mig gråtmild och aggressiv på samma gång. Och apatisk och rastlös. Underbara kombinationer som jag förhoppningsvis slipper alldeles snart. Det är i sådana här tillfällen det är skönt att ha ett det nätbaserade umgänget, det är ju svårare att vara lättirriterad i textform. Så kan jag vara social utan att vara en plåga för min omgivning!

Det är rätt fascinerande med nätumgänge, hur jag kommer i kontakt med  människor jag aldrig hade stött på annars. Råkar på massor av intressanta, intelligenta, liktänkande människor. Och en massa idioter också förstås, men det kommer liksom på köpet! För dom nyare generationerna är det här standard, men jag växte ju upp utan internet och mobiltelefon. Vår största grej när jag var tonåring var personsökaren, det var så långt det gick. Och det krävdes ju fortfarande att man letade upp en telefonkiosk. Och att den andra personen var hemma. Utvecklingen är jävligt fascinerande om jag börjar tänka på det. Hur vi förr levde i minimala samhällen, totalt sekluderade till och med från det som var några mil bort, till att idag kunna konversera med människor över hela världen och få information om vad som helst. På gott och ont förstås, men jag håller på det goda!

På fredag är det steriliseringsdags, är lite nervös för att bli sövd, men har min kära mor med mig vilket kommer att göra mig lugnare! Det ska bli exceptionellt skönt att slippa risken att bli på smällen, så det ser jag fram emot! Och nu kommer snart min vapendragare Patrik med kaffe till mig, sen en sväng till pållen i eftermiddag. En skön söndag helt enkelt.

Under året jag och M har träffats har vi utvecklat en exceptionellt rak kommunikation och en ärlighet som är fullständigt total. Vilket förstås är helt fantastiskt men har sidoeffekten att vi blir kräsna när det kommer till nya människor och relationer. För när man väl förstått enkelheten och den icke-existerande risken för missförstånd är det svårt att gå tillbaka. Tror ibland att folk tycker det är lite läskigt när jag är för rak och ärlig. Men jag har tröttnat på att vänta på svar/bekräftelse/whatever och ber hellre om det. Däremot försöker jag tagga ner lite när det gäller känslor, hänvisar till mitt förra inlägg. Om någon inte vet vilken (icke)betydelse jag lägger i den sortens känslor är ju risken att dom springer dom där 15 stegen i förväg och därmed rakt bort från mig. Vilket kan bli ganska trist. Så jag spånar lite på hur man förmedlar hur man känner om känslor utan att förmedla känslorna? Får helt enkelt skicka dom till bloggen!

I övrigt är det nu halvt ofrivillig men välbehövlig ledighet som gäller. Flytten är färdig, sista papprena på radhushelvetet skrivs på fredag och sen ska det slappas deluxevarianten! Är dessutom aningen hormonellt belastad eftersom jag tvingas ta läskiga sådana i tablettform inför inga-barn-everproceduren som ska ske i början av oktober. Det krävs att jag inte är för mycket runt folk. Eller trafik. Men det är bara fyra dagar till! Nu – sova!

spånar vidare på känslorna. Har upptäckt en sak när det gäller dom där. Ordet kär är exceptionellt laddat med en massa betydelser det inte behöver ha. Om det nämns kan det inte bara få vara en känsla en person förmedlar till en annan, utan plötsligt ska det rusas 15 steg framåt i en framtid som plötsligt existerar på grund av ett litet ord. Varför behöver något egentligen ändras? Det är ju bara dom indoktrinerade betydelserna vi så glatt lägger i ordet, inte vad det egentligen betyder. Det betyder ju endast att jag känner starka känslor för dig, inte ska vi bli tillsammans, flytta ihop, gifta oss, skaffa barn och bli gamla tillsammans. Det hade ju per automatik inneburit att jag aldrig skulle få vara kär eftersom jag inte vill göra dom där sakerna. Och så kan vi ju inte ha det! Nu kanske jag ska försöka sova, har ju trots allt överlåtelsen på nya lägenheten imorgon. Finally!

Någon annan sa det så fint:

Relationship Anarchy (RA) questions the idea that love is a special, limited feeling which is real only when kept between two people at any given moment. It is possible to love more than one person — your relationship to one doesn’t diminish the relationships to the others. Don’t value and compare — appreciate each other! No one needs to be highlighted as a partner to make a relationship “real”. Every relationship stands on it’s own, a meeting between independent equals.

Kunde inte sagt det bättre själv! Och ett förhandsriktat ursäkta till dom som tycker att jag är tjatig med det här. Men det är viktigt! Eftersom jag länge kände mig störd och onormal för att jag hade känslor för flera. Och då var jag ju tvungen att välja. Trist det där. Jag blir lätt kär. Ibland försvinner det snabbt, ibland hänger det kvar länge, ibland växer det i styrka, ibland är det helt på vänskaplig nivå, ibland är det mer intimt. Och det kan pågå samtidigt. Just nu är det så i mitt liv, jag har starka känslor för fler än en person. Och vet ni vad? Det funkar skitbra!

Människor är unika, och relationerna man har till dom är unika. Vilket gör att man behöver allihop och ingen är utbytbar mot någon annan. Den ena ger någonting den andre inte gör, och så vidare. Då släpper också pressen på den enskilda personen att vara allt jag behöver hela tiden. Det är ju ändå omöjligt. Och dom i sin tur har/kan ha andra relationer som också är unika och ger dom vad dom behöver. Det är en grymt befriande känsla att leva i det här, glädjen jag känner är äntligen äkta, utan krav och kompromisser. Bättre sent än aldrig.

Och kolla här, det är ju en tyst folkrörelse!