Simsim

Det är dags för dig att vila nu, jag tänker ta livet av dig på ett vackert sätt och viska i ditt öra att du inte någonsin behövs igen. Det finns inget farligt här. Eller någonstans. Bara ett nu, ett här och en känsla av välbefinnande. För i nuet finns inga problem. Och inga hot. Ingen svartsjuka, ingen osäkerhet. Du förutsätter och du förutspår ting du inte har någon kontroll över. Och fastän jag vet att det är i bästa välmening för att skydda mig från sorg och olycka så går det inte att skydda mig mot sorg och olycka. Dom är del av livet och jag hanterar dom annorlunda idag än dom där gångerna i det förflutna då du var livsnödvändig för hela min existens. Och för det tackar jag dig, det är på grund av dig jag lever idag. Men nu är det bra, jag klarar mig. Och du behöver vila, det har varit ett hektiskt liv min kära. Så gläds av att du inte längre behöver känna all oro, all frustration och all panik längre. Och gläds åt att du har tagit mig till en punkt där jag är stark och lycklig och mår bra. För det vet du att jag förtjänar. Sov gott min kära beskyddare, och må vi aldrig ses igen.

för ovanlighetens skull! Jag assisterade Christian med tårtbakande igår kväll och kreativiteten flödade! Sedan blev jag väckt med nämnda tårta i morse och i eftermiddags överraskade Christian mig med gokartracing inklusive Patrik som sällskap, det var sjukt kul när jag efter några varv fattade att skiten inte välter fastän man kör snabbt! Och trots en sistaplats lyckades jag ändå med en fyrasekundersdiff på långsammaste/snabbaste varvet, duktig jag!

I övrigt har jag blivit med jobb, ett sånt där trevligt fast jobb där jag vet när jag jobbar och får samma lön varje månad. Och dessutom får pyssla med sånt jag tycker är kul. Och som dessutom börjar 2:a januari, så nu är det semester! Sen har jag även blivit med parförhållande trots ett år av fullständigt kräkande över parförhållandets idiotiska ickelogik. Sen är det ju inte helt ovanligt att jag vänder 180 grader ganska plötsligt, vilket mina kära vänner är helt immuna mot. När jag går in för något går jag i alla fall in för det till 100 procent! Och kanske är det så att när man fullständigt gett upp tanken på att en person skulle kunna vara tillräcklig, så dyker det upp en person som visar sig vara just det. Det fanns ingenting att sätta emot, det vara bara att släppa taget och landa i accepterandet av det som en gång varit oacceptabelt. Och det känns jävligt bra! Som Cheri Huber säger: When you’re falling, dive.

Så var steriliseringen färdig och så klart var det mycket mindre dramatiskt än vad jag hade tänkt mig. Var nervös för sövningen, men narkossköterskan lugnade mig såpass mycket att det kändes hur lugnt som helst när det väl var på g. Det var kul när dom rullade in mig mot operationsrummet och det stod typ 12 personer längst väggarna, jag vinkade á la drottningen och sa hej till hela välkomstkommittén. Så klart! Sen var personalen därinne riktigt underhållande, fick ju inte inta snus och kaffe på morgonen, så vi skämtade om att dom kunde fixa intravenöst koffein och nikotin när dom ändå höll på. Sen satte dom in sövningsmedlet i slangen i armen, blev lite yr i bollen och sen vaknade jag och så var allt klart. Fick gå hem efter en timme, sen var jag förstås full av ont och vimsighet, men finaste Patrik och Christian kom förbi med hämtmat och fruktsallad, så det blev en heldag med snackande och tv-spelande. Det går tydligen att slå mig i Tekken när jag är efter-sövningvirrig! Och snart kommer Marcus med mat och mer sällskap. Somliga har det jävligt bra! Så trots en ömmande mage är livet alldeles underbart!

Inget mer hormonknaprande nu, men effekten av dom små jävlarna sitter i och gör mig gråtmild och aggressiv på samma gång. Och apatisk och rastlös. Underbara kombinationer som jag förhoppningsvis slipper alldeles snart. Det är i sådana här tillfällen det är skönt att ha ett det nätbaserade umgänget, det är ju svårare att vara lättirriterad i textform. Så kan jag vara social utan att vara en plåga för min omgivning!

Det är rätt fascinerande med nätumgänge, hur jag kommer i kontakt med  människor jag aldrig hade stött på annars. Råkar på massor av intressanta, intelligenta, liktänkande människor. Och en massa idioter också förstås, men det kommer liksom på köpet! För dom nyare generationerna är det här standard, men jag växte ju upp utan internet och mobiltelefon. Vår största grej när jag var tonåring var personsökaren, det var så långt det gick. Och det krävdes ju fortfarande att man letade upp en telefonkiosk. Och att den andra personen var hemma. Utvecklingen är jävligt fascinerande om jag börjar tänka på det. Hur vi förr levde i minimala samhällen, totalt sekluderade till och med från det som var några mil bort, till att idag kunna konversera med människor över hela världen och få information om vad som helst. På gott och ont förstås, men jag håller på det goda!

På fredag är det steriliseringsdags, är lite nervös för att bli sövd, men har min kära mor med mig vilket kommer att göra mig lugnare! Det ska bli exceptionellt skönt att slippa risken att bli på smällen, så det ser jag fram emot! Och nu kommer snart min vapendragare Patrik med kaffe till mig, sen en sväng till pållen i eftermiddag. En skön söndag helt enkelt.

Under året jag och M har träffats har vi utvecklat en exceptionellt rak kommunikation och en ärlighet som är fullständigt total. Vilket förstås är helt fantastiskt men har sidoeffekten att vi blir kräsna när det kommer till nya människor och relationer. För när man väl förstått enkelheten och den icke-existerande risken för missförstånd är det svårt att gå tillbaka. Tror ibland att folk tycker det är lite läskigt när jag är för rak och ärlig. Men jag har tröttnat på att vänta på svar/bekräftelse/whatever och ber hellre om det. Däremot försöker jag tagga ner lite när det gäller känslor, hänvisar till mitt förra inlägg. Om någon inte vet vilken (icke)betydelse jag lägger i den sortens känslor är ju risken att dom springer dom där 15 stegen i förväg och därmed rakt bort från mig. Vilket kan bli ganska trist. Så jag spånar lite på hur man förmedlar hur man känner om känslor utan att förmedla känslorna? Får helt enkelt skicka dom till bloggen!

I övrigt är det nu halvt ofrivillig men välbehövlig ledighet som gäller. Flytten är färdig, sista papprena på radhushelvetet skrivs på fredag och sen ska det slappas deluxevarianten! Är dessutom aningen hormonellt belastad eftersom jag tvingas ta läskiga sådana i tablettform inför inga-barn-everproceduren som ska ske i början av oktober. Det krävs att jag inte är för mycket runt folk. Eller trafik. Men det är bara fyra dagar till! Nu – sova!

spånar vidare på känslorna. Har upptäckt en sak när det gäller dom där. Ordet kär är exceptionellt laddat med en massa betydelser det inte behöver ha. Om det nämns kan det inte bara få vara en känsla en person förmedlar till en annan, utan plötsligt ska det rusas 15 steg framåt i en framtid som plötsligt existerar på grund av ett litet ord. Varför behöver något egentligen ändras? Det är ju bara dom indoktrinerade betydelserna vi så glatt lägger i ordet, inte vad det egentligen betyder. Det betyder ju endast att jag känner starka känslor för dig, inte ska vi bli tillsammans, flytta ihop, gifta oss, skaffa barn och bli gamla tillsammans. Det hade ju per automatik inneburit att jag aldrig skulle få vara kär eftersom jag inte vill göra dom där sakerna. Och så kan vi ju inte ha det! Nu kanske jag ska försöka sova, har ju trots allt överlåtelsen på nya lägenheten imorgon. Finally!

Någon annan sa det så fint:

Relationship Anarchy (RA) questions the idea that love is a special, limited feeling which is real only when kept between two people at any given moment. It is possible to love more than one person — your relationship to one doesn’t diminish the relationships to the others. Don’t value and compare — appreciate each other! No one needs to be highlighted as a partner to make a relationship “real”. Every relationship stands on it’s own, a meeting between independent equals.

Kunde inte sagt det bättre själv! Och ett förhandsriktat ursäkta till dom som tycker att jag är tjatig med det här. Men det är viktigt! Eftersom jag länge kände mig störd och onormal för att jag hade känslor för flera. Och då var jag ju tvungen att välja. Trist det där. Jag blir lätt kär. Ibland försvinner det snabbt, ibland hänger det kvar länge, ibland växer det i styrka, ibland är det helt på vänskaplig nivå, ibland är det mer intimt. Och det kan pågå samtidigt. Just nu är det så i mitt liv, jag har starka känslor för fler än en person. Och vet ni vad? Det funkar skitbra!

Människor är unika, och relationerna man har till dom är unika. Vilket gör att man behöver allihop och ingen är utbytbar mot någon annan. Den ena ger någonting den andre inte gör, och så vidare. Då släpper också pressen på den enskilda personen att vara allt jag behöver hela tiden. Det är ju ändå omöjligt. Och dom i sin tur har/kan ha andra relationer som också är unika och ger dom vad dom behöver. Det är en grymt befriande känsla att leva i det här, glädjen jag känner är äntligen äkta, utan krav och kompromisser. Bättre sent än aldrig.

Och kolla här, det är ju en tyst folkrörelse!

Sen jag var på en visionboardworkshop förra året är det som om allting, om än lite långsamt för hon som vill att allt ska hända direkt, börjar bli precis som jag vill ha det. Det är extremt viktigt att fokusera på vad jag vill ha istället för vad jag inte vill ha. Det är skönt att slutligen lämna samhällets normer bakom mig och inse hur jag vill leva mitt liv. Och det roliga är att den positiva effekten smittar av sig på folk runt omkring mig. Som ringar på vatten.

Igår gjorde jag mig av med en nojja jag har levt med i hela mitt vuxna liv, som har påverkat alla mina relationer på ett negativt sätt. Den handlar om missbruk/alkoholism och på grund av att en av mina relationer för en jävla massa år sen var jobbig på grund av det, har alla efterföljande relationer fått lida. Vilket är totalt orättvist. Ingen människa är den andra lik och att bunta ihop en hel hög av dom baserat på en endaste grej är bara fel. Men av någon anledning har just det här suttit så djupt att jag inte på något sätt kunnat vara i nuet när det gäller det. Det enda som har existerat är erfarenheten av det förflutna och förväntningarna på framtiden.

Igår lyckades jag på något sätt att separera den subpersonligheten från mig själv, jag såg den väldigt tydligt och kunde förstå hur den försökt skydda mig. Och förstod att den inte behövdes längre. Jag kunde till slut släppa offerrollen jag tagit när det gäller det här och se mitt eget hundraprocentiga ansvar i det som varit. För ingen människa kan utsätta mig för skit om jag själv inte tillåter det att hända eller väljer att reagera på ett negativt sätt. Att bli av med den här tyngden är otroligt befriande. Och att det var så enkelt!

Jag brukar ju säga att jag inte är rädd för något, att jag raderat rädsla ur mitt liv. Det stämmer för yttre saker, rädsla för våld och inbrott och överfall och sån skit, det är jag inte rädd för. Däremot är jag rädd för saker inuti mig själv. Jag är rädd för att tappa kontrollen, jag är rädd för att inte veta saker, vilket såklart har med kontroll att göra igen. Cheri Huber säger att vi alla utvecklar subpersonligheter för att hantera saker som händer under vår livstid. Och när man börjar kolla in i det upptäcker man en hel drös som alla använder olika strategier för att skydda en från olika saker. Jag hade länge hon som var rädd för att vara ensam, henne band jag fast i en säng och låste in henne i ett rum och berättade för henne att jag inte var rädd för att vara själv, hon behövde inte skydda mig från ensamheten längre. Sen dess har ensamheten blivit min vän och min tillflyktsort, men ibland försöker hon dra sig loss och då kan den där rädslan väckas igen.

Några andra som jag försöker bli vän med nu är Kontrollfreaket och Missbrukaren. Dom har båda med kontroll att göra, men dom är på varsin ände av kontrolldualiteten. Den ena går in när den andra tar över för mycket. Så jag lyckas alltid befinna mig i någon ände av dualiteten, men aldrig mellan. Eller helt utanför. Kontrollfreaket har även en kompis som heter Frank. Han anser att allt utgår från “my way” och att det inte finns andra sätt att göra saker på. Alltså tolkar han allting utifrån sig själv. Och förväntar sig olika saker baserat på hur han själv hade gjort. Detta krockar monumentalt med resten av världen och orsakar att han har en förutfattad mening när det gäller olika människors handlingar och dömer dom sedan efter det. Vilket borgar för missuppfattningar hela tiden.

Vi kan ta ett så enkelt exempel som att någon inte svarar på ett mail eller sms. Eftersom jag själv alltid svarar direkt, om jag inte är i någon akut tidsnöd, så anser Frank att alla andra också ska göra det. För om jag inte gör det är jag inte särskilt intresserad, alltså drar Frank slutsatsen att den andra personen inte är intresserad. Frank när i sin tur Fröken Osäkerhet som är liten och rädd och kritiserar sig själv hela tiden. Så om någon sålunda inte beter sig som Frank förväntar sig, beror det givetvis på att det är något fel på henne. Och då går Kontrollfreaket in igen och känner sig nödgad att skaffa kontroll över situationen. Detta maskerar hon i ord som: självklart är det mycket bättre om man bara vet hur allt ligger till, fråga så får du veta. Så Fröken Osäker frågar eftersom Kontrollfreaket inte klarar av att vänta lite, vilket orsakar att hela jag verkar vara lite instabil och stissig. När personen sedemera svarar, vilket dom alltid gör fastän det ibland tar tid, så backar Frank, men Fröken Osäkerhet tar över hela situationen och grämer sig över att hon ens frågade och därför verkade instabil och stissig, vilket givetvis kommer att orsaka att personen aldrig mer svarar. Och där tar Självföraktet över. Och när det tar över så dör Kontrollfreaket för stunden och Missbrukaren rusar in och räddar situationen. Och sen behövs Kontrollfreaket igen för att väga upp situationen. Och så går den oändliga cirkeln för några av mina subpersonligheter. Men ingen av dom är jag. Dom skapades ur situationer som uppstod för länge, länge sen och dom försöker skydda mig från samma situation om och om igen. Och jag har varit så van vid dom att jag inte ens reflekterat över att dom är en hög olika personligheter som egentligen inte har ett dugg med mig att göra.

Men någon gång i min barndom tappade jag fullständigt kontrollen över mitt eget liv och då föddes Kontrollfreaket. För att tappa kontrollen var så obehagligt att det aldrig skulle få hända igen. Och lägg på det här den allmänmänskliga indoktrineringen att vi måste ha kontroll på allt. Så här säger Cheri om saken:

The illusion of control is the largest element in the program of social conditioning designed to keep the individual in line. We are not only supposed to know what cannot be known – the future – we are also supposed to be able to control everything. So from the beginning, we set out to accomplish the impossible. When control proves impossible, the response we’re likely to hear is, “What? You don’t have control of your life? What’s the matter with you? Try harder!” No wonder we’re afraid of the very thought of not having control.

Så det är dags att bädda ner lite mer folk och försöka inse att kontroll är en illusion och att allt som finns är här och nu. Att ta ett djupt andetag och bara vara. If not now, when?