Simsim

Nu har träningsvärken transformerats till någon sorts superträningsvärk som gör ont hela tiden och gör att jag ser lustig ut när jag går. Men det gör ingenting, det var fortfarande SÅ värt det! Fick reda på idag att vi har ledigt måndag och tisdag också, mäkta glad för det är jag!

Min kära kreativa bror har ritat en riktigt fin cover-uptaturering till mig, så fort pengaläget lossnat så ska fjärilen/amöban/fästingen födas på nytt! Till alla som funderar på att tatuera sig, tänk efter först och kom ihåg att man tänker helt annorlunda när man är 18. Som om jag hade brytt mig om det när jag var 18. Ööhh.

Nu ska jag betala räkningar!

Wow, glömde att ridning aktiverar muskler man normalt inte använder. Jag har seriös träningsvärk och det är SÅ värt det! Det var superduperkul att rida och nu är jag givetvis fast! Ska provrida två hästar som är lediga och sen börja rida där en gång i veckan! Ridläraren tyckte inte att det märktes att jag inte har ridit på jättelänge, det var en riktigt trevlig komplimang. Och nu är det nog bäst att jag börjar träna lite om jag ska orka! Lov denna veckan, det är jävligt trevligt, jag ska slöa järnet.

För övrigt är Oggi som vanligt stoisk och superglad, trots att han inte har några tänder. Han kramas och gosar och busar som om inget hade hänt. Han blev förvisso aningen frustrerad när han försökte bita mig och det liksom inte hände så mycket. Men det gick över snabbt!

Nu vidare med det planerade slöandet!

och det är vad jag ska försöka vara. Positiva tankar föder positiva energier och får positiva saker att hända. Så nu ska jag fokusera på vad jag vill ha istället för vad jag inte vill ha. Och tänka bra saker!

På söndag ska jag få sitta på en fin häst och rida tills jag svettas och få träningsvärk i dagar. Helt jävla underbart!

Min stackars lilla katt Oggi är just nu hos veterinären och får resten av sina tänder utdragna. Jag tycker så synd om honom. Och så ska dom testa om han har någon smittsam virusskjudom, vilket jag hoppas att han inte har eftersom jag har fler katter. Hatar att sitta hemma och vänta, det finns ju alltid risker med sövning och sådant. Känner mig stressad. Bra att jag ska hämta honom redan klockan två. Inte så lång väntan. Nu ska jag städa lite och slöa lite och försöka slappna av lite. Och inte tänka för mycket.

Så, när läraren pratar med den andra delen av vår lilla grupp, den supertrevlige danske killen, så låter det så här:

“Det här vet du säkert redan, men..” “Jag hade nog gjort det så här, men du kan ju göra som du vill.”

Jag får bråka i 10 minuter för att inte behöva ändra alltihop.

Så igår blev jag färdig med ritningen, ändrade till och med måttet på tjockleken till 16 mm istället för 12, eftersom jag tänkte att det blev lite tunt för att ha en låsmekanism i. Ritningen är inte komplicerad, men innehåller miljoner små streck som tar lång tid att göra. Plus att måtten för själva skåpet blir annorlunda, vilket betyder att man måste räkna om en massa saker. Så när jag skulle fråga läraren om hur jag skulle göra med låset så var svaret att jag minsann var tvungen att göra skåpet 20 mm tjockt för att få plats med det enda acceptabla låset. När jag försökte säga att det blir för tidsödande att rita om ritningen och räkna om sakerna, och att det finns andra lås, så flinade han och tyckte att jag överdrev. Han fattade inte ens vad som blev ändrat om man skulle ändra tjockleken och hånade min noggrannhet. Han höjde rösten och sa samma sak massa gånger som om jag var helt jävla korkad.

Om det nu var så att man bara fick ha ett enda typ av lås, skulle det inte informerats innan man började rita? Och jag har fan stått och ritat i en vecka, han har gått förbi tusen gånger och kollat, skulle han inte kunnat informera då? Gubbjävel! Han har haft gymnasieelever förr, och det är precis så man blir behandlad. Jag är 31 år gammal och är fullt kapabel att fatta egna beslut och göra saker på mitt eget sätt. Och nu är jag så jävla arg att jag funderar på att stanna hemma så att det inte händer något dåligt. Blir så jävla arg på gubbjävlar som inte klarar av att inte ha rätt hela tiden. Och har bestämt sig för att tjejer minsann inte fattar nåt.

Krossa det jävla patriarkatet och släng gubbjävlarna åt helvete!

Inte sista, glad Simsim! Nu ska jag äta mat, dricka bärs och kolla tv. Vill ha mer lov. Lov är avslappnande. Imorgon skall jag påbörja klyvandet av de många pinnarna. Wish me luck.

Osäkerheten greppar mig åter och skammen virvlar i huvudet. Den desperata känslan av att inte kunna förstå mig själv, att inte kunna stå för mig själv. Att säga och göra saker som jag i efterhand inte begriper alls. Att försöka göra det bättre utan att lyckas. Att gripa efter halmstrån och försöka kasta dom mot väggen. Att prata för mycket för att sekunden efter vilja svälja ner det jag just sagt. Att aldrig kunna få fram det jag menar utan att det förföljs av en harang av skit som kommer från någonstans jag inte vet. Den kompletta trötthet som framkallas av känslan att aldrig bli riktigt förstådd. Känslorna som blir för stora och hotar att kväva mig. Ångesten som ett berg av svart sörja och bomber, tusen små män som torterar mig. Och jag måste hugga ihjäl dom. Om dom inte försvinner försvinner jag. Jag är svår att leva med. Och jag har svårt att leva med mig själv. Kanske var det här det sista felsteget. Jag hoppas inte det.

Ryggen har gått sönder igen för att jag är överambitiös och tror att jag är lika vältränad som för tio år sen. Annars har jag idag fått ett överraskande samtal som gjorde mig glad. Är även glad att jag kommit på saker om mig själv som gör att jag kan komma framåt i livet. Har stått och stampat för länge nu. Dags att ta ansvar. Och försöka vara mer positiv. Så det så!

Bokstavligt talat. Det är där allt jag inte pallar se hamnar. Och nu måste det bort.
Jag ska deklarera på tre blanketter. Fattar inte riktigt och borde ringa deklarationsakuten. Men vem pallar.
Nu ska jag vakna. Med te.