Simsim

Osäkerheten greppar mig åter och skammen virvlar i huvudet. Den desperata känslan av att inte kunna förstå mig själv, att inte kunna stå för mig själv. Att säga och göra saker som jag i efterhand inte begriper alls. Att försöka göra det bättre utan att lyckas. Att gripa efter halmstrån och försöka kasta dom mot väggen. Att prata för mycket för att sekunden efter vilja svälja ner det jag just sagt. Att aldrig kunna få fram det jag menar utan att det förföljs av en harang av skit som kommer från någonstans jag inte vet. Den kompletta trötthet som framkallas av känslan att aldrig bli riktigt förstådd. Känslorna som blir för stora och hotar att kväva mig. Ångesten som ett berg av svart sörja och bomber, tusen små män som torterar mig. Och jag måste hugga ihjäl dom. Om dom inte försvinner försvinner jag. Jag är svår att leva med. Och jag har svårt att leva med mig själv. Kanske var det här det sista felsteget. Jag hoppas inte det.

One Response to “Känslor, vad jag hatar dom”