Funderingar om paket och blåmärken
Så jag fick jobb. Halvtid på frugans jobb och timmar på Posten Produktion. Det betalade nämligen bättre än metrojobbet. Men det var inte någon som förvarnade om hur jobbigt det är. Man står helt enkelt i en lastbil och langar in paket. Helst i någon sorts ordning. Men det hinner man inte alltid. Ibland kommer det jättemånga på en gång, gärna på varandra, trillandes av bandet halvvägs och gärna en knäpp blandning av tv-apparater, orbitreks och pyttesmå paket. Om man stoppar bandet, vilket man måste eftersom saker trillar på en, och det byggs upp däruppe, så lyser en fin organge lampa som berättar för alla att man inte hinner med. Men ingen stress för all del! Och så här ser jag ut på armarna efter två dagar. Tjo.
Stackars hjärtat!