Simsim

Det tog bara en tiondels sekund. Hård, blå metall mot mjuk, gyllenbrun päls. Ljudet av tvärbromsande däck mot grus och känslan av panik när det gyllenbruna försvann under metallen sitter etsat. För mig blir allting stort. Den förbannade teknologin, den bortskämda människan med alldeles för mycket på sitt samvete. Hur min bekvämlighet så självkart går före ett liv. Hur lite ett liv är värt om det inte har rätt ansikte. 

Jag är tacksam för en sak. När jag stod där med tårarna sprutande och inte vågade gå fram och markera ut platsen eftersom hon skrek, kom en anställd på Övedskloster körande. Han stannade hos henne tills hans kollega kom och sköt henne. Någon jävla rättvisa finns det i alla fall. Hade det inte varit för dom vet jag inte hur lång tid det hade tagit. 

När jag körde hem plockade jag ihop lite blommor och la där hon dog. För mitt samvete förstås, men också för att jag ville uppmärksamma att hennes liv var värt någonting, i alla fall för mig. Och att jag är uppriktigt ledsen för att jag dödade henne. Jag hoppas min kvot är fylld nu.