Simsim

Har bokat tiden för Fia nu, imorgon klockan tre. Jenny och Anna-Karin följer med mig, det känns skönt att inte behöva vara ensam. Det känns så underligt, just nu ligger hon bara här på sängen och ser ut precis som vanligt och hon kurrar när jag klappar på henne. Sen vet jag ju att hon inte klarar av att äta, att hon inte vill röra sig för att det känns jobbigt och att hon inte har det sådär jättebra egentligen. Jag hade egentligen tänkt att vänta tills på onsdag, men det kändes inte rättvist, varken mot henne eller mig. Det blir bara att dra ut på något som ändå är oundvikligt, och jag vill ju att hon ska må så bra som det går när det väl händer. Sen ska hon få komma hem till huset och begravas i trädgården. Det kändes bäst så. Innan har jag tyckt att kremering skulle vara det bästa, men nu när jag befinner mig i situationen så kan jag bara inte tänka mig att Fia skulle ligga i en ugn och brinna. Känns inte rätt för mig. Det är verkligen tur att jag har dom tre andra kvar, då blir tomheten lite mindre. Men det kommer att kännas så konstigt att hon inte är här, hon har ju varit hos mig varje dag i 13 1/2 år. Min lilla Fia. Usch vad ledsen jag är, och då är hon fortfarande här. Jag vill inte veta hur jag kommer att må imorgon. Så jag tänker inte på det. Här är en fin bild på katterna från i förrgår: