Simsim

Några av mina vänner har uttryckt en oro över den senaste tidens lite lätt hysteriska festande, drickande, hånglande och lite allmäna dekadens. Egentligen är det enda sättet att förstå mig just nu att vara mig, men eftersom det inte går ska jag försöka förklara mig lite grand. Så kort det går.

Jag har levt in och ut ur olika relationer i 15 års tid. Innan dess var jag en brydd, deppig tonåring som kunde spendera en helkväll i mitt rum rivandes papper i små, små bitar och sitta och karva mig i benen. När jag var 20 år flyttade jag hemifrån och sa till min dåvarande pojkvän att han inte fick flytta in hos mig. Det gjorde han ändå och sen den punkten har det bara gått nerför. Det var i den stunden den starka önskan om självständighet och oberoende började gro. Detta samtidigt som jag i en kontrollerande miljö blev osjälvständig, beroende och rädd för att vara själv. Dom efterföljande 13 åren levde jag i nästan konstant depression och desperation, med en önskan om något annat och med känslan att det fanns ett jag därinne som bara ville ut. I 15 års tid hade jag en gigantisk, smärtande klump i magen som hela tiden påminde mig om hur kasst jag mådde.

Jag testade allt möjligt för att må bättre. Droger, alkohol, renlevnad, meditation, terapi, självskadebeteende. Allt utom att vara för mig själv, men önskan om det blev allt starkare. Tänk att få kunna göra vad jag vill utan att det har konsekvenser för en partner. Att inte få skit för att gå ut och ha kul. Att kunna ligga med vem jag vill utan att behöva vara otrogen. Att kunna vara fri. Den här önskan har gått som en skugga bredvid mig under dom här 15 åren. Dom här 15 åren där jag levt som en person som inte varit jag. En osocial, blyg, rädd, osäker och negativ person. 

När jag väl bröt mig loss ur det här långa helvetet, dom här förlorade åren av mitt liv, så exploderade jag. Fullständigt. Det jag hade velat så länge blev till sist verklighet och jag kan nog inte riktigt sätta ord på känslan. Kanske eufori, lycka, glädjerus. Nej, större än det. Den gigantiska klumpen smälte och jobbiga saker blev så lätta att släppa. Och den inre tonåringen som suttit som en rastlös galning inne i mig ville bara ut. Det är det som händer nu, jag behöver tillfredställa min otillfredställda inre tonåring. Hon behöver det just nu. När hon är tillfredställd kommer allt att lugna ner sig. Men fram tills dess behöver hon vara dekadent, slampig och berusad. 

Och jag mår bra. Jättebra. Klumpen i magen är ersatt av lyckokänslor och jag behöver inte längre döva mitt sinne med tv-serier för att kunna somna, jag behöver inte längre skära mig över halva kroppen för att stå ut med min tillvaro, jag behöver inte längre försöka supa bort rösterna i huvudet och ångesten i magen. Jag har tagit mig ur 15 års jävla misär och möter världen ensam för första gången någonsin. Och jag älskar det. Det här är min tid. Och jag förtjänar den.

3 Responses to “Öppenhjärtligt om mig”