Simsim

Har på senaste funderat på förälskelser och galenskap och allt vad det innebär. Förr har förälskelse för mig varit förknippat med destruktivitet, habegär och osäkerhet. Jag har funnit mig i något som bäst kan liknas vid ett drogrus. Och därtill kommer alla drogrusets negativa egenskaper in. Det ständiga begäret, det totala ointresset för allt runtomkring, specifikt mig själv, mitt liv, mina vänner, mina katter, mina intressen. Att ständigt, ständigt vilja träffa personen. Det är precis som drogen, den är det enda man vill ha hela tiden därför att man blir beroende av känslan. Men det varar inte, ruset mattas ganska snabbt och då behöver man mer och mer. Sen känns det plötsligt inte lika bra längre, men fan om man ger sig. Det är då det börjar bli destruktivt.

Man hänger fast med näbbar och klor för att få bara lite till, men det händer inte. Och sen är man fast. Och så sitter man där, år ut och år in i någonting som från början gav en den artificiella känslan. Det är det jag tror att mina förälskelser har varit. Artificiella. Om personen därtill sett till att göra mig lite osäker, då har jag fastnat ännu mer. Så den artificiella känslan tillsammans med mitt behov av bekräftelse har gjort att jag har fastnat i galenskapen. För det är så jag har känt mig. Galen. Har suttit där på mitt arsle och bara väntat på det där samtalet, det där sms:et. För det är det enda i livet som betyder någonting. Om jag gjort någonting annat har jag bara suttit fast i tanken på personen, inte kunnat vara i nuet och njuta av det jag gör. Bara väntat och väntat och väntat. Och när samtalet kom, då fick allt annat stå tillbaka. Så mycket jag försakat genom åren. För någonting artificiellt. Som antagligen började med gammal hederlig lust. Personer jag borde ha satt på en eller ett par gånger och sedan gått vidare. Istället testar vi väl att vara tillsammans i ett par fem år. Eller nåt. Kanske är det något med oss som har missbrukargenen? När vi väl har fått korn på skiten vet vi inte när vi ska säga stopp. Och ger det inget galenskapsrus och får det oss inte att klättra på väggarna för att få det, då är det ingenting värt.

Nu har jag börjat omvärdera, tänka om och gå in på andra banor. Det är lite ovant. Lite läskigt. Precis som alltid när man försöker bryta dåliga vanor och ta nya vägar. Men det är skönt också.

One Response to “Om förälskelser och droger”