Simsim

är det sista klart och jag kommer då att dra det största, djupaste jävla andetag av lättnad som någonsin kommit ur mina lungor. Det är det enda störmomentet som finns i min annars så väldigt behagliga, lugna och nöjda tillvaro.

Min rush av total eufori som infann sig för några månader tonade ner sig och fasade ut sig till någonting väldigt skönt och lugnt och mitt i allt det där dök hon upp. Och trots att jag var benhård på att jag inte ville ha ett förhållande och hundra procent säker på att monogamin som företeelse var död för min del så smög det in en känsla i mig som ingenting annat jag någonsin känt. Insikten runt den känslan har nästan varit svindlande.

När jag gick i terapi lärde jag mig att fokusera på vad jag vill, vad som är viktigt för mig. Och nu är det som om den vetskapen har bidragit till att jag bara drar åt mig människor som är bra för mig. Och bara det att jag befinner mig i ett förhållande som är helt jämlikt, kompromisslöst, utan ständiga krav på bekräftelse, utan en massa osäkerhet, med passion, humor och en nästan ofattbar avslappningsnivå, är för mig helt ovant och precis vad jag vill ha och behöver. Jag är en relationsperson i hjärtat, det är bara det att efter horder av totalt misslyckade sådana är det lätt att tappa hoppet om att det faktiskt går att genomföra. Men nu tror jag fan att det gör det! Och känslan är så ren och äkta. Inifrån, inte utifrån.