Jag närde nog någon förhoppning om att när mardrömmen med exet slutligen var över till hundra procent skulle jag känna mig lättad och full av energi. Anspänningen av att ha hållt käften och betett mig civilt i över fyra månader för att inte uppröra åbäket, när jag istället velat slåss och skrika och häva ur mig haranger av hatiska ord, har varit jobbigare än vad jag trott och har nu resulterat i en konstant trötthet som inte riktigt vill gå ur. Men jag vet ju att den kommer att göra det snart och fastän jag många gånger tänkt att det kanske hade varit bra att släppa ut allt det där skitet som legat och grott så pallar jag inte. Det är så inte värt det. Och det behövs inte. Har hittat mig själv, har fattat vad jag vill ha och fått det jag vill ha. Precis sådär som jag tänkt mig. Min relation är underbar och lugn och jag mår bra och är lycklig inifrån. Och har roligt. Inget drama, inget tjafs, inget trams. Bara genuin kärlek och jämliket. Jag har köpt mig en stor, fin lägenhet som jag snart får flytta in i och allt börjar falla på plats. Nu ska jag bara komma på vad jag ska bli när jag blir stor, men det kommer nog det också. Nu – roadtrip till Svedala :)