Min kära syster tittade hemligt på mig häromdagen när vi gick ur bilen och jag skulle ta ut Max ur buren och sa: “hehe, du har ju blivit en riktig hundmänniska”. För dom som känner mig vet att jag inte gillar hundar. Har aldrig gjort. Dom enda hundar jag fattat tycke för är kära systers vovvar eftersom dom har varit lite knepiga. Max är också rätt knepig, så det är nog därför. Så att jag skulle ha blivit hundmänniska är kanske att dra det lite för långt. Men det är klart, jag engagerar mig mycket i vovven och klickertränar och har mig. Men hundmänniska.. Och här sitter jag på morgonen och dricker kaffe. Jag är ingen kaffemänniska. Har aldrig varit. Jag blir skakig av kaffe. Men tröttheten på jobbet gjorde att jag bara testade en gång för att se om jag kunde bli piggare och när mina kollegor under dagen började kalla mig adhd-Nasim så fattade jag magin med den drogen. Och nu är jag där alla hamnar, i huvudvärken om man inte får sitt satans kaffe på morgonen.

En annan grej är att jag totalt otippat är nöjd med min tillvaro. Väldigt nöjd faktiskt. Trots att jag är arbetslös, inte hittar något jobb och inte får a-kassa förrän tidigast i december. Visst har jag lite upp- och nergångar, det gamla mörkret hälsar på ibland och dom gamla spökena väcks och virvlar runt i skallen när jag påminns om vissa saker. Men jag har åtminstone koll på läget och uppmärksamheten på helspänn. Det är väl helt enkelt det här som kallas utveckling. Häpp.