Var hos doktorn idag. Jag tycker inte om doktorn. Mest för att nästan alla mina medicinska bekymmer genom tiderna antingen blivit förklarade som psykiska eller inte blivit förklarade alls. Många är dom kvinnor som haft samma upplevelser. I vissa fall har det gått riktigt illa. Till exempel när en kvinnas cancer lätt förklarades som stress från att ha börjat ett nytt jobb. Hon dog sedemera av den cancern. Eller när min mammas väninnas gigantiska cysta på mjälten blev bemött med ett “äsch, min fru hade samma sak, ta dom här tabletterna”. Hade cystan spruckit i kroppen hade hon varit död inom 30 sekunder. Som tur var upptäcktes den i tid.

Så när jag idag nervöst kom in hos läkaren med mina massa symptom, varav vissa jag haft hela livet, var jag klart rädd för att ännu en av dom skulle föreslå en psykolog eller beskylla mig för hypokondri. Men tydligen finns det bra läkare. Han tog mig på fullaste allvar, tog en massa prover och var förundrad över att många av dom här sakerna inte blivit ordentligt kollade för många år sen. Så vi får se vad det blir av det, provsvar om en till två veckor, sen kanske jag kan slippa den krångliga magen jag har dragits med sen barnsben. Och dom kliande utslagen. Och dom andra sakerna. Det hade varit skönt!

På tal om gamla nojjor. Det känns inte rättvist att dom ska hänga kvar och transfereras till ens nya relationer. Det är ju en ny relation. Men likförbannat gör dom det. När man har levt med missbrukare och alkoholister har man svårt med tilliten när alkohol eller droger är involverade, trots att det inte finns tillstymmelse till sådana problem i den nuvarande relationen. Alla dom där nätterna sittandes på nålar för att drogen alltid var viktigare. Alla lögner jag har hört under åren, allt från den enklaste “jag kommer snart” (för att sedan stänga av telefonen och komma hem dagen efter) till “jag blev tagen av polisen och sitter i häktet”. Att ännu en gång ringa och spärra kortet för att sambon stulit det för att spela bort mina pengar. Att veta att man inte har ett skit att komma med i jämförelse. För missbruket är missbruket, den bästa vännen, din första fru, ditt första val. Hur konkurrerar man med det? Otaliga gånger önskade jag att det skulle vara en annan kvinna istället. Mer lätthanterligt. Mer konkret. Åtta år av att komma i andra hand sätter tyvärr sina spår. När jag sen dessutom fullständigt förstår missbruket blir det ännu svårare. Men jag gör så gott jag kan. Försöker leva efter devisen att lita på en person till dom bevisar motsatsen och försöka att inte måla upp dom allra värsta scenarierna innan någonting ens har hänt. Och om jag ändå gör det, försöka ta mig tillbaka till nuet och bara släppa. Släppa. Det går faktiskt ganska bra!