Simsim

Jag fick en kommentar till min blogg. En ganska arg sådan. Om en kommentar jag skulle ha skrivit på en blogg jag aldrig besökt.

Det är tråkigt om du har identitetsproblem idag, riktigt tråkigt.. mendet får du ta med dina föräldrar. Men det är inte okej att slänga ur sig såna kommentarer om hur jag klär mina barm. Uppenbarligen klär jag dom så för att jag vill att dom ska ha likadana kläder, och jag vill att dom ska vara tillsammans.. jag kan inte fixa barnvakt för den ena, det fungerar inte så. När dom blir äldre och kan bestämma själva så får domsjälvklart göra det. Men det var ett stor övertramp från din sida.
För jag antar att du inte går fram till mammor medett barn och klagar på deras barns kläder? tex om en flicka bär grönt, det kanske också ger identitetsproblem?

och angående mamma smycket, om du läser inlägget igen så kan du läsa att det står att det även finns pappa smycken!!!

Jag mailade tjejen också, bara för att klargöra, men tydligen kom den anonyma kommentaren från mitt ip. Ni som känner mig vet att jag inte läser bloggar om barn. Ni som känner mig vet att jag inte skriver ord som “dem”, “dej”, “puss” och “endå”. Eller bryr mig om hur okända människor klär sina barn. Tror jag faktiskt blev mest irriterad över det särdeles usla språkbruket. Sånt skall icke kopplas till mig! Så Tvillingmamman, vars barn med största förmodan inte kommer att få identitetsproblem för att hon klär dom lika, lovar att det inte var jag. Här finns den usla kommentaren jag ska ha skrivit. Enjoy.

Vidare. Mina cirka 14 år av velande om vad jag ska göra med mitt liv har slutligen nått sin slutdestination! Detta skedde på grund av att jag blev arbetslös började på jobbcoachning. Rekommenderas varmt för dom som letar. Stella och Elvira är grymma! Dom fick mig att tänka runt vad jag verkligen gillar att göra. Detta kulminerade sedan i ett möte med den fantastiska Lena Lilliér, där vi pratade om framtiden, drömmar och mål. Upplägget var att vi skulle tänka ut vad vi skulle göra med våra liv om vi vann 120 miljoner. Varpå jag tänkte fram att jag ville starta någon sorts hästanläggning med min kära Syster Yster. Sen kom jag hem. Och sen började det snurra i hjärncellerna. Och sen började jag undra varför min enda passion i livet bara skulle vara min hobby? För det är så jag har tänkt. Min enda passion är hästar, men det kan jag inte göra något med om jag inte vill bli os-ryttare. Sen började jag googla. Vilket ledde till att jag börjar praktik hos Camilla på CK Horselife 1:a december. Och sen ska jag ansöka till Hippologutbildningen på Flyinge med inriktning stallchef. Alltså blir min passion mitt yrke och min hobby en inkomstkälla. Ibland ser en inte skogen för alla träden. Nu är den kristallklar. Och livet fick plötsligt en ny mening när jag har ett mål i sikte. Det känns förbannat bra.