Såg på Kobra häromdagen, det handlade om positivt tänkande och motstånd mot positivt tänkande. Den enda sidan säger att en kan påverka hela sitt liv med positivt tänkande så en får det en vill. Den andra sidan säger att det positiva tänkandet är ett ett samhälleligt påfund för att få oss att sluta kritisera. Att stora förändringar kommit ur missnöje, frustration och klagan. Varför är allt så svart eller vitt? Bara för att en tänker positivt betyder det väl inte att en automatiskt slutar se kritiskt på skeenden i sin omvärld? Blanda friskt för ett bra resultat måhända? I Sverige klagar vi mycket. Men inte för mycket. Vi får inte vara miserabla, bara allmänt missnöjda. Jag märker själv att livet blir tråkigare om jag bara klagar hela tiden. Så jag försöker att se positivt på saker. Att ge människor en chans, att inte döma på förhand, att se dom små, fina sakerna som gömmer sig i tråkiga saker. Sen slutar jag inte se kritiskt på saker, men istället för att älta och klaga om dom saker jag är missnöjd med, försöker jag att skapa en förändring. Det är inte alltid helt lätt, men jag kan inget annat göra än att försöka.

Jag förstår att det finns en viss gemenskap och trygghet i att klaga på andra, på sin omgivning, på vädret och så vidare. Jag hamnar lätt där själv. Men det är inte där jag vill vara. Det gör mitt liv tråkigt. Det är mer hjärtvärmande att glädjas åt andra än att klaga på dom. Och en är fan inte frireligiös eller irriterande för att en är positiv och glad, hör folk inte hur det låter? Om en blir irriterad av att folk är positiva kanske det är inåt en ska kolla?

Så idag vill jag passa på att säga grattis till Ann-Christine och Dante som fick 64% och rosett på LC:2 i Trelleborg idag, det är skitkul!