Simsim

Jag hittade det här avslutningstalet via en facebookvän och medan jag instämmande nickade mig igenom hela talet önskade jag att även jag haft sådan insikt vid en sådan ålder. Turligt nog har jag haft det ganska länge ändå, mycket tack vare att min far hittade buddhismen för ungefär 10 år sedan. Men det är sin sak att ha insikten, en helt annan att sätta den i praktik. Inlärningsmönstrena sitter våldsamt djupt och det kräver krafttag att få upp dom till ytan. Kommer ihåg att det första jag gav mig på var biologiskt kön. Jag växte praktiskt taget upp som en pojke, jag betedde mig som en, såg ut som en och folk trodde jag var en. Sen kom brösten och allt det där helvetet och plötsligt insåg jag att jag var en flicka. Och blev då en riktigt flicka med allt vad det innebar enligt inlärningsmönstrena. Bekräftelsehoran föddes och jag blev tramsig och osäker och började klä mig feminint. Det höll i sig till mitten av 20-årsåldern då jag blev tillsammans med min första tjej. Då var jag plötsligt ur normen och klippte sålunda av mig håret och blev lite mer butch. Idag trivs jag med min kropp och mitt utseende, men jag tycker inte om att bli kallad för flicka eller kvinna, det har alltid ringt fel i mina öron. Jag känner mig väldigt könlös på många sätt och tycker inte om att definiera mig själv. Eller så kör jag tvärtom och överdefinierar mig själv. Jag är man, kvinna, homo, bi, hetero, omni, svensk, blatte, mix, osv. Det beror sig helt på dag och humör.

Det tog sålunda ganska lång tid för mig att bli vän med mig själv i den aspekten. Sedan har det tagit mig ända till nu att inse att jag inte behöver tvåsamhet eller barn eller familj för att känna mig hel och lycklig. Jag har aldrig velat ha barn, men både samhället och olika partners har fått mig att svaja i den frågan under åren. Men det är något jag alltid vetat, barn är helt enkelt inte min grej. Jag kan ha dom runt mig, men sen vill jag lämna tillbaka dom. Tvåsamhetsgisslet har jag kämpat med länge. Väldigt länge. Jag har gjort mitt yttersta för att vara “normal”, att tycka om vardagen, att inte få obehagsgåshud av ordet familj och acceptera att passion dör alldeles för snabbt. Och tro att dör om jag är ensam. Jag trodde det ett tag. Det var också därför relationerna gick ut och in i varandra. Jag gjorde allt i min makt för att slippa vara ensam. Jag gifte mig nästan en gång, jag gifte mig helt och hållet en annan gång, köpte hus, skilde mig en gång, gick in och ut ur massor av relationer. Allt för att hitta den där rätte/a alla talade om. Har släppt det nu. Det finns ingen sån. Det finns säkert många olika, men inte en. Inte för mig. Jag är inte funtad så.

Dessa är då endast två delar av alla dessa tusentals inlärningsmönster vi tror på. Men det är en början. Here I go.