Åkte till storstaden idag och inhandlade några böcker, en av dom ”Från singel till självbo”. Har kommit 52 sidor in i den och har funnit mig själv garva och nicka instämmande hela vägen igenom!
Författaren och journalisten Kicki Biärsjö debuterar med boken Från singel till självbo som handlar om att leva ensam för att man själv har valt det, och att vara tillfreds med det. Ordet självbo har hon själv hittat på.
Normen om tvåsamheten som det normala, rätta sättet att leva är mycket inrutad i oss. Som singel ses man som misslyckad, som någon det är synd om. Man får inte var med på fester och middagar för att bara par är välkomna.
Boken handlar om Biärsjös egna personliga erfarenheter. Förr var hon en olycklig ensamstående som skämdes för sin ensamhet och som var inriktad på att försöka hitta en partner. Hon drömde då om att skaffa man och barn och trodde att hon på så sätt skulle bli normal och därmed lycklig.
Hon har genomgått en lång, och bitvis svår, utvecklingsprocess där hon bl a genom att gå i terapi har kommit till insikt om att hon inte behöver en livskamrat för att vara en hel människa.
Allting är så väldigt igenkännande. Jag har själv alltid försökt hitta normopatin i tvåsamheten, fastän jag tvivlat i en jävla massa år. Men så inrutat är det i mig att jag alltid känt att jag inte existerar om jag inte blir bekräftad av en partner. Så därför har jag försökt igen och igen och igen. Bara för att misslyckas varje gång. Har testat sambo, särbo och äktenskap, men aldrig självbo. Därför är det också rätt svårt att komma på vem jag är utan en partner och att börja göra saker endast för mig själv. Steg ett är att stänga in bekräftelsehoran i något litet madrasserat rum någonstans. Och sen hitta lugnet i min egen vardag. Glädjen i dom stora och små sakerna jag gör för mig själv. Det går faktiskt framåt! Idag när jag var i stallet var jag verkligen 100% där, inte till hälften i mitt eget huvud, insnurrad i mina egna tankar. Och det gav mig ett skönt litet lyckorus! Självbo, here I go!
