Jag bestämde mig för en ganska lång tid sen att sluta vara rädd. Jag blev lätt attackerad av en okänd man jag försökte vara hövlig mot utanför min lägenhet för 5-6 år sen. I några dagar efter händelsen var jag rädd för att gå ut. Jag tror det var då det slog mig, varför ska en man och en händelse vara ansvariga för att jag inte vågar gå ur min lägenhet? Sen dess har jag resolut vägrat att låta mig skrämmas, varken av supervirus eller lasermän. Rädsla är bara en tanke. Rädsla finns inte utan tanken. För när jag går på en mörk gata helt ensam blir jag inte rädd om jag är i nuet. För i nuet finns inga våldtäktsmän eller rånare.

Folk har blivit lite irriterade på mig när jag vägrar att låsa ytterdörren när jag går till tvättstugan. Eller när jag vägrar låsa ytterdörren när jag är hemma. Jag låser den när jag går och lägger mig. För det mesta. Eller när jag går ensam på Lönngatan mitt i natten när det härjar en laserman därute. Ingen enstaka människa, ingen enstaka händelse och ingen media ska få mig att låta bli att göra det jag känner för. Jag tar inte omvägar och jag planerar inte mitt liv runt rädsla. Sen är jag för den delen inte utan sunt förnuft, det är en annan sak. Men den dagen jag låser min bil när jag kör i stan för att en person hoppat in i en annan persons bil en gång, då har jag låtit rädslan vinna och fullständigt styra mitt liv.

Den plötsliga rädsla som attackerar mig när jag djupt försjunken i Silent Hill blir överraskad av ett slemmigt, halvdött, zombiemonster är dock en rädsla jag välkomnar, den är kul! Och över på en halv sekund. Nu ska jag fortsätta skrämma mig själv med nya Nightmare on Elmstreet. Antagligen är den precis så kass som jag förväntar mig! Godnatt!