Jag har skrivit om det här förut, om hur kvinnor inte tas på allvar inom sjukvården. Många kvinnor jag känner har någon gång blivit överkörda av en läkare, tillsagda att deras alldeles uppenbart fysiologiska problem är psykiska, stressrelaterade eller inbillade. Jag hade en förhoppning om att kanske tas lite mer på allvar när jag blev äldre, men så var inte fallet. Alls. Har dragits med en synnerligen irriterande infektion i underlivet ett tag och häromdagen började det göra riktigt ont i högra, nedre delen av buken. Så fort jag rörde mig blev det värre vilket resulterade i att jag var tvungen att gå hem från jobbet igår.
Innan jag gick till jobbet igår, ringde jag till sjukvårdsupplysningen som vänligtvis informerade mig om hur det fungerar när man ska få mens. Man tackar, jag har bara haft skiten i 20 år. Fick tid på KK och gick dit imorse. När jag gjorde ultraljudet, satt den manliga gynekologen (och hans kandidat som inte får vara där om jag inte sagt att det är okej) och snackade en jävla massa latinskt läkarsnack som jag förstod lite grand av. Han underlät också att informera innan han körde in en massa prylar och fingrar i mig och var ganska burdus. Efter det var klart berättade han att jag hade en ruptur på corpus luteum (som jag gissade var äggstocken) varpå vätska läckt ut och det var därför det gjorde ont. Detta berodde då på det där jävla hormonpreventivmedlet. Men det var inte så mycket vätska, så det vara bara att ta lite värktabletter. Sen frågade jag om infektionen. Där är ingenting sa han. Varpå jag förklarade att skiten svidit, varit svullen och kliat i ca en månad. Men där är ingenting sa han. Jag förklarade igen och då skrev han ut penicillin. För vaddå, ingenting?
Känner jag inte min kropp bättre än någon annan? Känner jag inte när någonting är fel? Tydligen inte. En gång blev jag skickad till kuratorn för en underlivsinfektion. En annan gång fick jag ett djupt hack på insidan av handen för att ett glas gått sönder, då fick jag ett plåster. Snacka om att det aldrig läkte. När jag var yngre var det konstant snack om den där kuratorn, allt fysisk var psykiskt. När mitt ex (en man) fick jobbig huvudvärk blev det cat scan, ryggmärgsprov och en massa andra tester. För att konstatera att det var stressrelaterat.
Med oss kvinnor förutsätter dom att det inte är på riktigt. Jag är i och för sig lite imponerad av mig själv. Jag kan helt på egen hand framkalla en underlivsinfektion som inte ens existerar. I’m a fucking superhero!
Jag är dessutom inte särskilt smärtkänslig, så jag började undra om det är vettigt att säga att det gör mer ont än vad det gör? Min kära mor som har haft mycket kontakt med sjukvården tyckte att det verkade vara en bra idé. När jag drog axeln ur led en gång för länge sen och frågade personalen om jag kanske skulle åka till sjukan sa dom att det inte var möjligt att den hade gått ur led, för då hade jag skrikit. När rörligheten blev helt nedsatt åkte jag till sjukan som konstaterade att den hade gått ur led och sen blev det sjukgymnastik. Så nästa gång det är något kommer jag att deluxegnälla. Det är kanske så man blir tagen på allvar?
Det ska alltid skämtas vilt om kvinnor och pms, vi är ju humoristiska när vi håller på. För att kvinnors åkommor tas nästan aldrig på allvar. Oj, har du ont överallt, stackars liten, vi kallar det fibromyalgi. Oj, har du en knepig mage, vad jobbigt, vi kallar det IBS. Oj är hon arg, det är nog pms. Testade att bildsöka pms på google. Testa det och se hur allvarligt det verkar.
Försök tänka dig att gå från ditt normala själv till panikångest, raseriutbrott och en känsla av att det inte finns någon mening med någonting längre. Utan att du ens fattar varför. Eller hinner med. Och så tillbaka till ditt normala själv igen. För att några minuter senare skrika rakt ut, försöka sparka sönder inredningen och gråta så du inte kan andas. And back to normal. Så har min kväll sett ut. Fantastiskt.
Forskarna tror att det kan bero på att vissa personers hjärnor är överkänsliga mot progesteron och gestagen. Det där underbara hormonet som jag fick i mig för inte så länge sen. Kanske inte konstigt att jag har det i särklass värsta pms-utbrottet jag någonsin har haft. Det finns kanske en anledning till att pms ibland används som förmildrande omständighet när straffen ska delas ut i Canada och England. För det är som att kroppen blir invaderad av en person du inte känner, en galen psykopat som tar över allt. Och du tappar kontrollen. Det finns ingen komik i avgrundssvarta tankar och raseri som gränsar till vanvett. Noll. Så sluta för helvete att skämta om det.
Ibland kommer det förflutna inrusande som ett skenande godståg som plöjer fram och tvingar mig att minnas. Minnas dom långa, ensamma nätterna av skälvande oro och oändliga tårar. Minnas känslan av att aldrig räcka till, att aldrig vara bra nog, att aldrig komma först. Minnas känslan av att aldrig bli förstådd, att bli nedvärderad och förminskad. Att inte ha något värde. Och med det kommer undran om hur mycket självförakt det egentligen krävs för att utsätta sig själv för så mycket ont. Och varför somliga saker sätter sig som små bitar av lim och vägrar att lossna. Trots att jag är någon annan, trots att omständigheterna är helt annorlunda, trots att livet numera är ljust och fint och fullt av glädje. Men för varje godståg som skenar lossnar lite mer. Jag försöker låta mig känna, låta mig reagera trots att jag själv tycker att jag har fel, försöker förmedla vad som händer och försöker att inte förvänta mig att bli hatad, utskälld och ignorerad för att jag tycker något är lite jobbigt. Acceptance without judgement.
Och mitt i det skenande godståget, några ord från en människa med en vacker själ som när jag undrar varför han är så snäll mot mig, i all underbar enkelhet svarar; för att du är värd det.
Det gäller verkligen att sluta förvänta sig saker. Då blir allting bara värre. Jag jobbar mycket med mina egna förväntningar, att helt enkelt försöka låta bli att ha dom. Ur förväntningar föds osäkerhet, nojjor och en total oförmåga att leva i nuet. Förväntningen blickar alltid framåt, mot en framtid som inte existerar och som vi inte kan säga någonting om.
Vanligast är att man förväntar sig saker i relationer. Man förväntar sig att den andra personen ska vara på ett visst sätt, är dom inte det förväntar man sig att dom ska ändra sig. Man visar bekräftelse och säger fina saker för att få bekräftelse och fina ord tillbaka. Man lever genom sina förväntningar. Och gissa om det alltid leder till besvikelse. Jag försöker bryta mina relationsförväntningsmönster genom att vara väldigt uppmärksam på mina egna reaktioner. På så sätt blir det inte en automatisering av känslor förenade med mönstret. Istället kan jag helt enkelt släppa taget om den indoktrinerade känslan. När jag säger något fint förväntar jag mig aldrig något fint tillbaka. Jag säger det för att jag har ett behov att uttrycka vad jag känner. Och där stannar det för det mesta. Gör det inte det så är jag uppmärksam och släpper taget. Och dömer inte.
Jag sätter inte heller upp partnern på en piedestal, något som är väldigt vanligt i början av relationer. Om man använder logiskt tänkande i den situationen förstår man att om man gett partnern epitetet perfektion kan det bara gå utför från den punkten. Om man tar människor som dom är, utan att lista bra och dåliga beteenden, utan att döma och utan att förvänta sig det ena med det tredje så går det garanterat mycket bättre. Och tro mig, förväntar man sig att det ska gå åt helvete, då går det åt helvete. Så lev utifrån dig själv och inte genom någon annan. Just be present.
Robyn får summera det här inlägget med klockrena Indestructible. Enjoy.
Några personer på Facebook skapade ett evenemang vid namn “namninsamling mot rattfylleri”. Jag gick givetvis inte med eftersom jag aldrig går med i grupper/evenemang som är mot företeelser/personer. Jag är för, inte mot! Hur som haver så började det idag cirkulera lite statusar här och var där det uppmanades att gå ur evenemanget eftersom dom ändrat sina krav. Jag blev såklart nyfiken och gick in och kollade. Och fick årets största garv! Kraven är totalt absurda och fullständigt överkomiska! Ett exempel:
Vi vill också ha en folkomröstning om att återinföra dödsstraff just på rattfyllerister som orsakat dödsolyckor i trafiken. Vårt förslag på avrättningsmetod kommer att bli att de skall bindas fast vid ett brunnslock och sedan köras ihjäl av en hemglassbil. Detta skall ske offentligt och under rituella former. Hemglassbilen skall givetvis ha sitt signalhorn med den lilla typiska melodin påslagen, så alla barn kan höra att det kommer något trevligt för hela familjen.
Moderatorerna avslutade texten med följande:
Syftet med detta har från början varit att peka på hur lätt folk i allmänhet har för att helt okritiskt gå med i olika event på internet, utan att egentligen läsa eller reflektera över vad eventet står för.
Och dom fick med sig 200 000 personer. Varav majoriteten inte kan erkänna sitt eget fel utan kastar skit på skaparna istället. Ha lite självdistans för jävelen!
Jag är impad. Det är helt klockrent. Det är verkligen vad folk gör, går med i grupper till höger och vänster utan att ens titta vad det är. Jag är impad. Och lite avundsjuk att jag inte själv kom på det…
Published at: 10:01 am - Wednesday January 12 2011
Somnade klockan 18.30 igår, sen vaknade jag vid 3 och käkade några mackor, somnade igen och vaknade 09.30. Brukar vanligtvis sova ca 5-6 timmar. Inte 14. Jag var tydligen lite trött. Märkte också av en aning träningsvärk i vänster vad efter att lite nervöst ha backat ut en Hiace (minibuss) ur ett tågsätt igår. Det är tight nog att köra in dom, så att backa ut… Men med lite hjälp av Patrik och sidospegeln gick det bra! Det är roligt att jobba på järnvägen, mer variation, mer fysiskt arbete och roliga människor! Nu blir det kaffe och bok och ikväll ska världens bästa Tant firas, det ser jag fram emot!
Det är väldigt lätt att ramla tillbaka i gamla o/vanor emellanåt. Ibland glömmer jag bort att jag varit relationsberoende i cirkus 18 år eller så. Det är mer än än halva mitt liv. Det är hela mitt vuxna liv. Och inte bara relationsberoende utan även tvåsamhetsgeggs-, bo ihop-, sitta ihop 24/7-, det finns inget jagberoende. Det krävs inte så mycket sitta ihopande för att jag ska falla in i något sorts codependency state och bli underligt grinig när det visar sig att man kanske inte ska ses på tre dagar. WTF! Vilket i sin tur (eftersom jag nu för tiden trots allt är väldigt medveten om mina reaktioner) orsakar att jag blir besviken på mig själv för att jag blir grinig, vilket i sin tur orsakar att jag blir lite underlig eftersom jag inte kan acceptera att jag blir grinig och därför försöker tränga bort grinigheten. Nu har jag i alla fall slutat tränga bort det och förmedlar det istället. Det försvinner ju så mycket snabbare då. Som tur är har jag även en fantastisk partner som på intet sätt gör en grej av det hela. Och som förstår mig. Det är väldigt uppfriskande. Och lite ovant.
Jag är och har alltid varit lite av en ensamvarg, vilket gör det lite svårt att begripa att jag fastnat i sitta ihopträsket. Utan ensamtid blir jag riktigt jävla tråkig att ha att göra med. Och okreativ. Och rastlös. Men jag får acceptera att det tar tid att kicka ett beroende, så är det ju med allt. Det får ta tid, det viktigaste är ju att jag fattar grejen. Och nu när hormonerna från helvetet nästan är borta ur kroppen blir allting mycket lättare. Onward!
Idag har jag beställt kurslitteraturen till distansarna jag ska läsa snart, det känns mycket peppande att få gymnastisera hjärnan lite. Och få tillbaka skrivlusten. Det är det jag älskar med distanskurser, ingen tentastress, bara en massa läsande och skrivande, helt i min stil.
Nu ska denna underbara, lediga slöedag som spenderats i sällskap av finaste Marcus, avslutas med ensamkväll i sällskap med bra bok och skön säng. Godnatt, och kom ihåg: fuck indoctrination!
Detta mest på grund av att hela jag varit invaderad av äckliga hormoner dom senaste veckorna. Detta i sin tur på grund av att jag måste använda mig av någon form av preventivmedel och det enda utan hormoner riskerade att öka mängden mens, vilket i min tur antagligen betytt medvetslöshet. Jag har läst på om hormoner så här i efterhand och förutom att vara rent livsfarliga för miljön är dom jävligt otrevliga för kroppen. I alla fall för min. Gestagen som är en imitation av det naturliga hormonet progesteron verkar vara den värsta. Det är ett hormon som kickar in när kvinnor blir gravida. Så för att slippa bli gravid ska jag alltså känna mig gravid. Nej tack. Humörsvängningar à la manodepressivitet, trötthet, vansinnig kissenödighet, mens i 11 dagar och svettningar från helvetet kändes inte värt det. Så jag kickade skiten. Och fick mens igen.
Så jag började spåna på andra alternativ. Utan hormoner. Har alltid sagt att jag gärna hade plockat ut hela maskineriet, barn finns ändå inte i min framtid. Men med tanke på att jag reagerar konstigt på alla mediciner är jag lite nervös för att bli sövd. Plus att sjukvården inte gärna går med på att plocka ut hela skiten om det inte är absolut nödvändigt. Men sterilisering däremot, det är ju ett alternativ. Speciellt eftersom det finns en metod där man inte blir sövd. Bingo! Dessutom är jag väl nu gammal nog för att bli tagen på allvar. Hoppas jag.
Jag har aldrig varit säker på något i mitt liv förutom två saker; politisk inriktning och att jag inte vill ha barn. Min mamma berättade att jag var 14 år första gången jag berättade för henne att jag inte ville ha barn. Och det har hållt i sig år efter år. Dom enda gångerna jag ens funderat på det har varit när partners pratat om det och velat att jag ska tänka på det. Trots att jag varit tydlig från början. Men då har jag tänkt på vilket val jag gjort om jag varit själv och sen har det inte varit så mycket mer med det. Jag kan ge en A4-sida med anledningar varför jag inte vill ha barn. Men inte en endaste anledning till varför jag skulle vilja det. Folk blir provocerade av det. Jag blir provocerad av att personer som vill ha barn inte kan ge en A4-sida med anledningar till varför dom vill. Nog pratat om det för denna gång!
Jag brukar inte fira nyår, men gjorde det i fredags här hemma tillsammans med Marcus, Tant Vera, Max, Max, Flax och Helena. Och Leo, men han sov mest! Trerätters följt av maraton i charader gjorde det hela till en mycket lyckad kväll! Och att jag och Tanten lyckades få fram “Främling” på under 20 sekunder och cirka tre gester var klart höjdpunkten! Idag skulle jag egentligen jobbat men blev tvungen att stanna hemma på grund av monstermensen från helvetet. Marcus har tagit exceptionellt bra hand om mig trots att jag varit tradig och hormondeprimerad. Men snart är hormonjävlarna borta. Hello Me! Nu, risbullar och “I see dead people”. Godnatt!
