Det är väldigt lätt att ramla tillbaka i gamla o/vanor emellanåt. Ibland glömmer jag bort att jag varit relationsberoende i cirkus 18 år eller så. Det är mer än än halva mitt liv. Det är hela mitt vuxna liv. Och inte bara relationsberoende utan även tvåsamhetsgeggs-, bo ihop-, sitta ihop 24/7-, det finns inget jagberoende. Det krävs inte så mycket sitta ihopande för att jag ska falla in i något sorts codependency state och bli underligt grinig när det visar sig att man kanske inte ska ses på tre dagar. WTF! Vilket i sin tur (eftersom jag nu för tiden trots allt är väldigt medveten om mina reaktioner) orsakar att jag blir besviken på mig själv för att jag blir grinig, vilket i sin tur orsakar att jag blir lite underlig eftersom jag inte kan acceptera att jag blir grinig och därför försöker tränga bort grinigheten. Nu har jag i alla fall slutat tränga bort det och förmedlar det istället. Det försvinner ju så mycket snabbare då. Som tur är har jag även en fantastisk partner som på intet sätt gör en grej av det hela. Och som förstår mig. Det är väldigt uppfriskande. Och lite ovant.

Jag är och har alltid varit lite av en ensamvarg, vilket gör det lite svårt att begripa att jag fastnat i sitta ihopträsket. Utan ensamtid blir jag riktigt jävla tråkig att ha att göra med. Och okreativ. Och rastlös. Men jag får acceptera att det tar tid att kicka ett beroende, så är det ju med allt. Det får ta tid, det viktigaste är ju att jag fattar grejen. Och nu när hormonerna från helvetet nästan är borta ur kroppen blir allting mycket lättare. Onward!

Idag har jag beställt kurslitteraturen till distansarna jag ska läsa snart, det känns mycket peppande att få gymnastisera hjärnan lite. Och få tillbaka skrivlusten. Det är det jag älskar med distanskurser, ingen tentastress, bara en massa läsande och skrivande, helt i min stil.

Nu ska denna underbara, lediga slöedag som spenderats i sällskap av finaste Marcus, avslutas med ensamkväll i sällskap med bra bok och skön säng. Godnatt, och kom ihåg: fuck indoctrination!