Det gäller verkligen att sluta förvänta sig saker. Då blir allting bara värre. Jag jobbar mycket med mina egna förväntningar, att helt enkelt försöka låta bli att ha dom. Ur förväntningar föds osäkerhet, nojjor och en total oförmåga att leva i nuet. Förväntningen blickar alltid framåt, mot en framtid som inte existerar och som vi inte kan säga någonting om.

Vanligast är att man förväntar sig saker i relationer. Man förväntar sig att den andra personen ska vara på ett visst sätt, är dom inte det förväntar man sig att dom ska ändra sig. Man visar bekräftelse och säger fina saker för att få bekräftelse och fina ord tillbaka. Man lever genom sina förväntningar. Och gissa om det alltid leder till besvikelse. Jag försöker bryta mina relationsförväntningsmönster genom att vara väldigt uppmärksam på mina egna reaktioner. På så sätt blir det inte en automatisering av känslor förenade med mönstret. Istället kan jag helt enkelt släppa taget om den indoktrinerade känslan. När jag säger något fint förväntar jag mig aldrig något fint tillbaka. Jag säger det för att jag har ett behov att uttrycka vad jag känner. Och där stannar det för det mesta. Gör det inte det så är jag uppmärksam och släpper taget. Och dömer inte.

Jag sätter inte heller upp partnern på en piedestal, något som är väldigt vanligt i början av relationer. Om man använder logiskt tänkande i den situationen förstår man att om man gett partnern epitetet perfektion kan det bara gå utför från den punkten. Om man tar människor som dom är, utan att lista bra och dåliga beteenden, utan att döma och utan att förvänta sig det ena med det tredje så går det garanterat mycket bättre. Och tro mig, förväntar man sig att det ska gå åt helvete, då går det åt helvete. Så lev utifrån dig själv och inte genom någon annan. Just be present.

Robyn får summera det här inlägget med klockrena Indestructible. Enjoy.