Ibland kommer det förflutna inrusande som ett skenande godståg som plöjer fram och tvingar mig att minnas. Minnas dom långa, ensamma nätterna av skälvande oro och oändliga tårar. Minnas känslan av att aldrig räcka till, att aldrig vara bra nog, att aldrig komma först. Minnas känslan av att aldrig bli förstådd, att bli nedvärderad och förminskad. Att inte ha något värde. Och med det kommer undran om hur mycket självförakt det egentligen krävs för att utsätta sig själv för så mycket ont. Och varför somliga saker sätter sig som små bitar av lim och vägrar att lossna. Trots att jag är någon annan, trots att omständigheterna är helt annorlunda, trots att livet numera är ljust och fint och fullt av glädje. Men för varje godståg som skenar lossnar lite mer. Jag försöker låta mig känna, låta mig reagera trots att jag själv tycker att jag har fel, försöker förmedla vad som händer och försöker att inte förvänta mig att bli hatad, utskälld och ignorerad för att jag tycker något är lite jobbigt. Acceptance without judgement.

Och mitt i det skenande godståget, några ord från en människa med en vacker själ som när jag undrar varför han är så snäll mot mig, i all underbar enkelhet svarar; för att du är värd det.