Jag har skrivit om det här förut, om hur kvinnor inte tas på allvar inom sjukvården. Många kvinnor jag känner har någon gång blivit överkörda av en läkare, tillsagda att deras alldeles uppenbart fysiologiska problem är psykiska, stressrelaterade eller inbillade. Jag hade en förhoppning om att kanske tas lite mer på allvar när jag blev äldre, men så var inte fallet. Alls. Har dragits med en synnerligen irriterande infektion i underlivet ett tag och häromdagen började det göra riktigt ont i högra, nedre delen av buken. Så fort jag rörde mig blev det värre vilket resulterade i att jag var tvungen att gå hem från jobbet igår.

Innan jag gick till jobbet igår, ringde jag till sjukvårdsupplysningen som vänligtvis informerade mig om hur det fungerar när man ska få mens. Man tackar, jag har bara haft skiten i 20 år. Fick tid på KK och gick dit imorse. När jag gjorde ultraljudet, satt den manliga gynekologen (och hans kandidat som inte får vara där om jag inte sagt att det är okej) och snackade en jävla massa latinskt läkarsnack som jag förstod lite grand av. Han underlät också att informera innan han körde in en massa prylar och fingrar i mig och var ganska burdus. Efter det var klart berättade han att jag hade en ruptur på corpus luteum (som jag gissade var äggstocken) varpå vätska läckt ut och det var därför det gjorde ont. Detta berodde då på det där jävla hormonpreventivmedlet. Men det var inte så mycket vätska, så det vara bara att ta lite värktabletter. Sen frågade jag om infektionen. Där är ingenting sa han. Varpå jag förklarade att skiten svidit, varit svullen och kliat i ca en månad. Men där är ingenting sa han. Jag förklarade igen och då skrev han ut penicillin. För vaddå, ingenting?

Känner jag inte min kropp bättre än någon annan? Känner jag inte när någonting är fel? Tydligen inte. En gång blev jag skickad till kuratorn för en underlivsinfektion. En annan gång fick jag ett djupt hack på insidan av handen för att ett glas gått sönder, då fick jag ett plåster. Snacka om att det aldrig läkte. När jag var yngre var det konstant snack om den där kuratorn, allt fysisk var psykiskt. När mitt ex (en man) fick jobbig huvudvärk blev det cat scan, ryggmärgsprov och en massa andra tester. För att konstatera att det var stressrelaterat.

Med oss kvinnor förutsätter dom att det inte är på riktigt. Jag är i och för sig lite imponerad av mig själv. Jag kan helt på egen hand framkalla en underlivsinfektion som inte ens existerar. I’m a fucking superhero!

Jag är dessutom inte särskilt smärtkänslig, så jag började undra om det är vettigt att säga att det gör mer ont än vad det gör? Min kära mor som har haft mycket kontakt med sjukvården tyckte att det verkade vara en bra idé. När jag drog axeln ur led en gång för länge sen och frågade personalen om jag kanske skulle åka till sjukan sa dom att det inte var möjligt att den hade gått ur led, för då hade jag skrikit. När rörligheten blev helt nedsatt åkte jag till sjukan som konstaterade att den hade gått ur led och sen blev det sjukgymnastik. Så nästa gång det är något kommer jag att deluxegnälla. Det är kanske så man blir tagen på allvar?