Simsim

väntar kanske alltid för länge, men när det väl händer är det fan gött! Nu är papprena påskrivna, huset är officiellt sålt och nykteristen firar med ett glas Chianti! Det var värst vad lättpåverkad man är när man inte druckit på länge. Men det är lite skönt också. Nu ska jag så smått börja leta lägenhet, inflyttningen är inte förrän i slutet av september, så jag har sommar med trädgård. Mycket lägligt! Ser kanske inte överdrivet fram emot själva flyttningen, känns som om jag har gjort det lite väl många gånger dom senaste åren. Men den här gången unnar jag mig en flyttfirma. Förra sommaren flyttade jag och finaste Elle alla mina saker hit i 32-gradig värme. Det var liksom droppen!

I övrigt har jag haft några dagar av självrannsakan, uppenbarelser och wow-upplevelser. Att ta dom smått långsamma kliven mot att verkligen leva relationsanarkistiskt är kanske inte det lättaste alla gånger, och det gäller ju att komma ihåg att det inte bara är jag som ska med. Men belöningen är gigantisk. Det känns som om jag efter så många år av självförnekelse äntligen tillåter mig att vara mig själv. Att det är okej att inte gilla monogami, samboskap och vardagslunk. Jag frodas i variationen, impulsiviteten och kommunikationen. I möten med människor, både dom som rör mitt hjärta, dom som rör min själ och dom som rör mig som människor. Livet är fint och till slut står jag inte utanför det med en längtande blick, jag är mitt i hela det vackra, underbara. För att jag bestämde mig. Fuck indoctrination, make your own reality. Here I go!

Jag gör det. Jag skiter till exempel i allt som heter nyheter eftersom jag anser att dom inte längre har något informativt värde, eller sanningshalt för den delen, dom prånglas endast ut för ekonomisk vinning av något slag eller för att göra människor rädda. Jag har svårt att förstå varför människan har ett så utpräglat behov av att vältra sig i den negativa gyttja som nyheterna utgör? Och varför andras olycka verkar vara det enda vi har något intresse av? Eller varför vi frivilligt vill åsamka oss själva en känsla av rädsla för ting och skeenden vi egentligen inte behöver veta finns? Testa själv att skita i att inta några som helst nyheter på en vecka eller så. Det är otroligt skönt att slippa skiten. Händer något stort och viktigt får man reda på det ändå. Vilken som är nästa influensa som kommer att döda halva befolkningen eller hur många personer som blir skjutna i Malmö är ingenting vi har någon nytta av att veta.

Att göra folk rädda är en väldigt tydlig strategi för kontroll. Ju räddare en befolkning är, desto lättare är det att mata dom med vilken skit som helst. Till exempel att det var en bra idé att attackera Irak på icke existerande grunder. En rädd befolkning kommer aldrig att enas, aldrig att göra uppror, aldrig tänka utanför normen. Dom är fullt upptagna med att vara rädda för varandra, för underliga sjukdomar, för vapen, missbrukare, ungdomar, blattar, bönder, rånare, mördare, inbrott, trafik, dödsfällor i hemmet, sig själva och så fucking vidare.

Jag vägrar att vara rädd. Det är min strategi. Det betyder inte att jag är dum i huvudet, men dom potentiella faror som lurar i min värld är åtminstone mina egna skapelser, inte medias. Jag kan inte ens minnas sista gången jag var rädd för något. Jag blir ju såklart rädd ibland när folk skrämmer mig, men det är en omedelbar reaktion, inte en jag fabricerat i mitt eget huvud och som inte ens existerar i verkligheten. Jag vägrar att vara rädd. Det är min strategi och den ger mig ett friare liv. Och som jag alltid säger, skapa din egen verklighet. Det är din rätt!

Nej, jag firar inte midsommar. Och inga andra helgdagar heller. På nyår hade jag förvisso en liten sammankomst med några få vänner, men det hör till ovanligheterna. Jag är väldig mot det där att fira för att någon har bestämt att just den dagen är speciell. Det kanske är dåligt väder just den dagen. Eller så har jag mens eller är på dåligt humör. Måste jag fira då? Så jag firar andra, totalt random dagar istället. Såna när jag är på gott humör. Eller om det har hänt nåt kul. Och med tanke på att jag inte är ett dugg religiös känns det ganska så skenheligt att fira minnet/döden/födelsen/whatever av någon person/händelse/whatever som jag fullständigt förnekar existensen av. Midsommar är däremot den enda hedniska högtiden, men den går bort av den andra principen. Plus att fyllefest är sådär kul för en nykterist.

När vi säljer huset tänker jag fira det som fan, så det blir min nästa högtid. Idag är jag däremot abnormt trött, känns som om jag inte har sovit på en vecka. Har lunchat med min återfunna gamla vän Paula och ska snart träffa Matilda. Sen ska jag hem och sova lite sådär mitt på dagen i ovanlig ordning.

Efter en skön kväll full av intressanta diskussioner med min vapendragare Patrik blev jag åter sugen på att skriva mer om relationsanarki. Jag var väldigt inne på relationsanarki för ett år sedan, men när det väl kom till kritan trodde jag inte att jag skulle klara av det. Men fick ett litet hallelujamoment för en tid sedan när jag märkte att det gick att ha känslor för någon annan utan att det påverkade kärleken jag redan kände. Det kräver ju förstås att man har en fantastisk partner som har ett öppet sinne och är trygg i det som redan finns. Vilket jag har haft den extrema turen att ha.

Relationsanarkin går ut på att inga relationer behöver vara exklusiva eftersom dom inte konkurrerar med varandra. Om man börjar tänka på kärleksrelationer precis som på vänskapsrelationer så har man nått dit. Men vi är så indoktrinerade att tro att det bara går att känna kärlek till en person i taget. Varför skulle det vara så? Vi känner väl kärlek till våra vänner? Utan att det föreligger någon konkurrens. Varför skulle då den “andra” sortens kärlek vara omöjlig att dela med flera? Det enda som egentligen kan hota en kärleksrelation är personerna i just den relationen. Det finns ju faktiskt inga yttre hot. Varför det inte heller ska behöva finnas plats för svartsjuka, ägandebehov eller bekräftelsehoreri. Och eftersom kärleken/lusten/vänskapen man känner till olika personer inte på något sätt går att jämföra eftersom alla relationer är unika, kan dom ju inte heller konkurrera med varandra.

Alla människor i ens liv, vare sig det är vänner, kärlekspartners, familj eller bekanta, fyller alla specifika behov. Man hade inte klarat sig utan någon av dom. Och man kan inte kräva att en person fyller alla ens behov. Det hade varit att ställa ett gigantiskt, ouppnåeligt krav. Så om min partner har ett behov som jag inte kan uppfylla, men som kan uppfyllas av en annan kärlekspartner, varför skulle jag då stå i vägen för det? För det är ju trots allt viktigast att den personen man älskar är lycklig. Oavsett situation. Annars kan man börja ifrågasätta om det verkligen är kärlek man känner. Eller om det bara är rädsla för ensamhet eller ett behov av bekräftelse.

Bekräftelsebehov har ställt till det för mig många gånger tidigare. För oftast säger en person någonting och förväntar sig en respons. Om någon säger att dom älskar en, finns det bara ett enda svar på det. Alla andra varianter orsakar antagligen att relationen går om intet. Jag har ofta fått frågan “kommer du att älska mig för alltid?”, på vilket jag alltid svarat att det inte är något jag kan veta någonting om. Vilket alltid fått en extremt negativ respons. För mig är det totalt befängt att säga att jag ska älska någon för alltid. Och hur intressant är det egentligen? Men det är också någonting vi har vant oss vid. Under senare år har jag blivit väldigt bra på att uttrycka vad jag känner utan att på något sätt förvänta mig någon som helst respons. Det är ju inte därför jag säger det, jag säger det för att jag känner det och för att jag vill förmedla det till personen som får mig att känna det. Mer än så är det inte. Men bekräftelsehoreriet hör ihop med monogamin, ägandebehovet och osäkerheten. Och det där som jag inte kallar för kärlek. Om jag av någon anledning behöver bekräftelse så säger jag det rakt ut, jag lindar inte in det i en harang av ord som kräver respons.

Så, efter en jävla massa år av att gå emot mig själv och försöka tro på det som samhället och Hollywood försökt mata mig med utan att riktigt komma överens med det har jag äntligen hittat något som passar mig perfekt. Så jag säger bara:

Om nu uppbyggnaden av den mänskliga kroppens funktioner är så fantastiska och komplext intelligenta som folk säger, vad i helvete är då meningen med pms? Borde inte det där vi kallar evolution börjat begripa att inte alla kvinnor vill ha barn? För fastän jag aldrig kommer att sätta ett skrikande bajsmonster till värden ska jag ändå dras med pms, ett jävla massa blödande var 28:e dag, dålig blodcirkulation i händer och fötter (för om jag nu skulle vara gravid och i något sorts förfrysningsläge vill min kropp skydda magen) och en kroppsregering bestående av hormoner. Intelligent my ass! Och allvarligt talat, behöver vi verkligen möljligheten att befruktas en gång i månaden? Räcker det inte med två gånger om året? Hur jävla många skrikande bajsmonster är det meningen att vi ska tillverka egentligen?

Skulle jag vilja ta bort hela maskineriet abdikerar regeringen och måste ersättas med en icke naturligt tillverkad variant. Känns sådär. Tur då att det finns en procedur som gör att mensen (eftersom jag dessutom begåvats med att blöda som ett mindre inbördeskrig) med lite tur helt försvinner. Den ska genomföras i höst samtidigt som steriliseringen. Inte så lång tid kvar nu! Fram till dess kommer jag att fortsätta förbanna hela det jävla kvinnliga maskineriet av mögiga funktioner jag inte behöver. Och vara lite extra avundsjuk på männen som slipper. Hoppas dom uppskattar det!

Vissa saker tar ett tag att försvinna. Ibland försvinner dom för att återkomma. Det fanns en period i höstas när jag var riktigt bra på att vara som en gås, men det har lite successivt förtunnats och det ovattentätta skiktet har börjat synas igen. I vissa situationer. I vissa perioder. När jag får orättvist mycket skit utan att förtjäna det har jag svårt att låta det rinna av. När det hände i höstas så var jag som en gås, mycket på grund av att personen det gällde var en person jag varken tyckte om eller respekterade. När det däremot kommer från någon jag faktiskt tycker om så blir det lite svårare att hålla undan den känslomässiga aspekten av det hela. Men till skillnad från förr är jag bättre på att stå upp för mig själv. Och det rinner av avsevärt mycket snabbare. Människan har en förmåga att likställa en negativ sak med tio positiva. Det försöker jag få väck ur mitt system. Och som det Eckhart-fan jag är inser jag att allt efter den första reaktionen bara existerar i mitt huvud. Och så länge det får bo där så tillåter jag att det tar plats. Så eftersom alla andra delar av mitt liv är väldigt positiva och lyckliga så borde det där lilla mikroskopiskt negativa bruset som varade en millibråkdel av ett liv bara säga poof och försvinna. So be gone!

Nu ska jag sova ut, sova bort och sova länge. Antagligen ända till åtta om jag känner mig själv. Så godnatt och kom ihåg. Fuck indoctrination, make your own reality.

Nu var det alldeles för länge sen märkte jag. Har varit fullt upptagen med att få utbildning på jobbet, så nu för tiden sitter jag i checkpointen och har hand om chaufförer, containers och trailers, mycket spännande! Trots att min svordomsfrekvens ökat märkbart på grund av ett datasystem som inte lyder det minsta så trivs jag exceptionellt bra och är nöjd med att få använda hjärnan igen! Och har underbara kollegor som får dagarna att flyta förbi. På onsdag ska jag börja jobba långpassen själv, så det blir lite av en utmaning.

I övrigt försöker jag och exet fortfarande sälja detta underbart fina radhus, någon? Visning idag 14.30! Och trädgården är pimpad och fin.

Detta inlägg blir kort, skriver bara för att det inte ska gå för lång tid mellan gångerna. So that’s all folks!