Efter en skön kväll full av intressanta diskussioner med min vapendragare Patrik blev jag åter sugen på att skriva mer om relationsanarki. Jag var väldigt inne på relationsanarki för ett år sedan, men när det väl kom till kritan trodde jag inte att jag skulle klara av det. Men fick ett litet hallelujamoment för en tid sedan när jag märkte att det gick att ha känslor för någon annan utan att det påverkade kärleken jag redan kände. Det kräver ju förstås att man har en fantastisk partner som har ett öppet sinne och är trygg i det som redan finns. Vilket jag har haft den extrema turen att ha.

Relationsanarkin går ut på att inga relationer behöver vara exklusiva eftersom dom inte konkurrerar med varandra. Om man börjar tänka på kärleksrelationer precis som på vänskapsrelationer så har man nått dit. Men vi är så indoktrinerade att tro att det bara går att känna kärlek till en person i taget. Varför skulle det vara så? Vi känner väl kärlek till våra vänner? Utan att det föreligger någon konkurrens. Varför skulle då den “andra” sortens kärlek vara omöjlig att dela med flera? Det enda som egentligen kan hota en kärleksrelation är personerna i just den relationen. Det finns ju faktiskt inga yttre hot. Varför det inte heller ska behöva finnas plats för svartsjuka, ägandebehov eller bekräftelsehoreri. Och eftersom kärleken/lusten/vänskapen man känner till olika personer inte på något sätt går att jämföra eftersom alla relationer är unika, kan dom ju inte heller konkurrera med varandra.

Alla människor i ens liv, vare sig det är vänner, kärlekspartners, familj eller bekanta, fyller alla specifika behov. Man hade inte klarat sig utan någon av dom. Och man kan inte kräva att en person fyller alla ens behov. Det hade varit att ställa ett gigantiskt, ouppnåeligt krav. Så om min partner har ett behov som jag inte kan uppfylla, men som kan uppfyllas av en annan kärlekspartner, varför skulle jag då stå i vägen för det? För det är ju trots allt viktigast att den personen man älskar är lycklig. Oavsett situation. Annars kan man börja ifrågasätta om det verkligen är kärlek man känner. Eller om det bara är rädsla för ensamhet eller ett behov av bekräftelse.

Bekräftelsebehov har ställt till det för mig många gånger tidigare. För oftast säger en person någonting och förväntar sig en respons. Om någon säger att dom älskar en, finns det bara ett enda svar på det. Alla andra varianter orsakar antagligen att relationen går om intet. Jag har ofta fått frågan “kommer du att älska mig för alltid?”, på vilket jag alltid svarat att det inte är något jag kan veta någonting om. Vilket alltid fått en extremt negativ respons. För mig är det totalt befängt att säga att jag ska älska någon för alltid. Och hur intressant är det egentligen? Men det är också någonting vi har vant oss vid. Under senare år har jag blivit väldigt bra på att uttrycka vad jag känner utan att på något sätt förvänta mig någon som helst respons. Det är ju inte därför jag säger det, jag säger det för att jag känner det och för att jag vill förmedla det till personen som får mig att känna det. Mer än så är det inte. Men bekräftelsehoreriet hör ihop med monogamin, ägandebehovet och osäkerheten. Och det där som jag inte kallar för kärlek. Om jag av någon anledning behöver bekräftelse så säger jag det rakt ut, jag lindar inte in det i en harang av ord som kräver respons.

Så, efter en jävla massa år av att gå emot mig själv och försöka tro på det som samhället och Hollywood försökt mata mig med utan att riktigt komma överens med det har jag äntligen hittat något som passar mig perfekt. Så jag säger bara: