Simsim

Pratar med en intressant människa på ett community, i det där myllret av mestadels skit som jag hittar på nätet är det uppfriskande att hitta någon som det faktiskt ger något att prata med. Så tack!

I övrigt har Tröttheten slagit till igen och fastän jag är peppad på att skriva om en massa saker så geggar orden ihop sig i huvudet och koncepten blir osammanhängande och otydliga. Ganska okaraktäristiskt med andra ord. Så jag lägger funderingarna på hyllan en stund och återkommer med något mer intressant å det snaraste. Tills dess funderar jag vidare på den där fina lådan vi lever i, på det fria valets utopi och på att ta det ett steg längre. Make your own reality.

Jag har börjat förstå att folk i allmänhet tror att en öppen relation inte är en “riktig” relation. Vad nu en “riktig” relation än är? Det är väl antagligen för att idén om en “riktig” relation är så starkt knuten till monogami och vi-tänkande att allt som går utanför det på något sätt blir mindre värt. Att det inte går att ha en relation om man tillåter varandra fysisk och emotionell frihet. Att känslorna inte är lika äkta om man lever så. Varför inte? För om man älskar någon kan man ju för allt i världen inte “låta” den personen ha sex med eller förälska sig i någon annan person? Att inte göra det om den andra personen har behov för det kallar jag för ägandebehov, egoism och habegär. Om man älskar någon är väl det viktigaste att den personen är lycklig? Så ja, jag har en riktig relation. Och alla andra relationer/kk/kompisar/förälskelser som jag har/kommer att ha är precis lika riktiga. Om det nu är oklart för någon.

Knowledge is the food of the soul

Plato

Jag tycker om att veta saker. Jag behöver veta saker. Jag tycker inte om hemligheter, underliggande meningar, baktankar eller gissningar. Ju mer jag vet, desto mindre är risken för missförstånd. När jag måste gissa eller spekulera, det är då det går åt skogen. Det är då Tanken tar över och börjar mala runt och runt. Eftersom den inte vet var den ska stanna. Den griper efter än det ena, än det andra och plötsligt finns det hundratals olika scenarier och möjligheter istället för den enda som egentligen är sann. Och jag blir osäker. Därför behöver jag veta saker.

Jag har ibland undrat om det är något dåligt. Men efter att ha varit runt en person som är som en öppen bok dom senaste 10 månaderna har jag fattat att det är en riktigt bra grej. Jag behöver aldrig undra över någonting alls. Det är väldigt befriande och underlättar allt hundra gånger om. Tanken infinner sig inte ens. Den blir överflödig. Jag behöver aldrig spekulera, aldrig älta, aldrig bli osäker. Vilket ger mig mer tid till andra bra saker. Och gör att jag kan vara mig själv till hundra procent. Icke-vetandet kan orsaka lätta personlighetsförändringar och kan göra mig otydlig och medföra att jag har svårt att få fram det jag vill. Eftersom jag inte vet vad jag ska förhålla mig till. Så jag fortsätter gladeligen att vilja veta saker och fortsätter gladeligen att försöka vara så rak och öppen jag kan och orsaka minimala missförstånd. Känns liksom bättre så!

Och jag planerar på att göra så lite det bara går. Och inte stressa upp mig över att dagen går för snabbt. Har dessutom blivit invaderad av en gigantisk Trötthet som behöver rådas lite bot på. Som skulle kunna bero på kombinationen för mycket engagemang, för lite respons. Måste hitta en balans mellan hur mycket tid och energi jag lägger ner på någonting när det antagligen inte leder till det jag vill att det ska leda till. Får börja hitta dom där gråzonerna som folk säger ska finnas. Ska i alla fall börja plugga på distans igen till hösten, så då får jag något bra att engagera mig i. Som bara är för mig och definitivt kommer att leda dithän jag vill.

Just nu ska jag fortsätta göra ingenting och njuta av min dag som bara ska spenderas i sällskap av mig själv! Later.

Läser just nu Ann Heberleins “En liten bok om ondska” eftersom jag alltid har varit intresserad av vad folk tror ondska är, och om den ens existerar. Ann och jag tänker likadant, så det är mycket intressant läsning. Jag är ju också intresserad av monogamin och dess för mig icke-varande och fann det kul att hitta en koppling mellan dessa två ämnen i just denna bok. I detta stycket skriver Ann om Natascha Kampusch, flickan som hölls fången av Wolfgang Priklopil i åtta år. Litteraturvetaren Rainer Just har skrivit en text om fallet.

“Just menar att vi känner igen oss i själva förhållandet mellan Kampusch och hennes kidnappare, och att det är precis det som först attraherar och sedan skrämmer oss. Den där romantiska kärleken som vi drömmer om. Den socialt accepterade, för att inte säga påbjudna, monogamin handlar, precis som i fallet Kampusch, om ägande – en önskan om den exklusiva rätten till en annan människa, hennes kropp, hennes tankar, hennes drömmar. Kanske till och med hennes frihet. Det kusliga, det lockande, är just detta: Priklopil gjorde just det som förväntas, det som betraktas som den romantiska kärlekens mål. Han skapade en egen liten värld åt sig och sin utvalda, han tog hand om henne och vårdade henne. Priklopil levde den monogama drömmen i dess yttersta, mest perverterade form. Är inte driften att äga en annan människa – för att utnyttja henne, skada eller förinta henne, för att hävda sig själv, kanske hämnas – själva hjärtat i ondskan?”

Så, vi kanske skulle börja fråga oss själva hur alla dessa normer och riktlinjer om hur vi bör leva våra liv påverkar oss. Och vet du själv skillnaden mellan vad samhället och normen lärt dig och vad du själv känner och tycker? Det första steget till det är att uppmärksamma normerna och reglerna och inte bara acceptera dom som ultimata sanningar. För det är dom inte. Det är bara någonting någon har bestämt utan hänsyn till individualism och oliktänkande. Sen är det extremt svårt att släppa den långa indoktrineringen som orsakar oss att tro att vi tycker och känner på ett visst sätt. Det är lättare för samhället när vi alla följer en viss mall och beter oss som klonade robotar. Det är dags att revoltera.

Från “When you’re falling, dive” av Cheri Huber:

“Imagine this: you find yourself falling through midair, terrified, kicking and clawing and shrieking in a desperate attempt to stop the fall. Then something happens, a shift in perception, and you see it differently. Instead of resisting the fall, you let go, straighten out, align your body, head in the direction you’re going anyway, and enjoy the ride.”