För några veckor sedan, av olika anledningar, hände det sig att jag hade en period av totalt känslobortfall. Jag kände ingenting hur mycket jag än försökte. Som den känslomänniska jag är tyckte jag förstås att detta var väldigt underligt. Och jag försökte verkligen känna efter, men där var ingenting. Ingen sorg, ingen glädje, ingen stress, ingen rastlöshet, ingen ilska, ingenting. På något sätt var det jävligt skönt, men på andra sätt var det jävligt obehagligt. Det finns ett bra ord på engelska som det inte finns ett ord för på svenska; compartmentalize. Översättningen blir: att lägga undan något i ett fack. Och om det läggs undan måste det komma fram förr eller senare. Vilket jag har märkt genom en serie oväntade gråtattacker som kommer av ingen anledning. Och till det kommer minnen av allt möjligt skit som har varit jobbigt genom åren. Som någon sorts systemrensning kanske?

Det som är lite drygt är att jag blir lätt apatisk i det här tillståndet och struntar i att göra massa saker jag borde. Tur då att jag har fina människor runtomkring mig som sätter lite guldkant på tillvaron och kan få mig att le och må bättre trots att dagen fram till dess känts aningen meningslös. Igår bestämde sig en av dom för att peppa mig genom att dissa mig och fick på så sätt mig att få tummen ur arslet. Så idag tog jag tag i saken och rustade för krig mot min fullständigt ignorerade gräsmatta. Två månader med mycket regn gör sitt. En människa, en handjagare, 30 cm högt, blött gräs med inslag av 1 1/2 meter långa nånting och en jävla massa jordiga myrbon. Krig, och sen var saken klar. Så trots att jag kommer att få blåmärken på magen eftersom jag gick in i handtaget varje gång det tog stopp (och det var ofta), är gräsmattan besegrad och jag är nöjd med att inte ha spenderat hela denna dag i horisontalläge!

Nedan: före och efter.