Jag lärde mig väldigt tidigt att det var meningen att man skulle vara två, hitta den rätte och allt det där. Fastän jag alltid gillade att vara själv när jag var liten. Det var liksom bäst så, annars fanns risken att jag tröttnade på kompisen. Och det är likadant idag fastän jag har ignorerat det lite för länge. Försöker låta bli att åka på längre semestrar med folk eftersom jag inte fixar att vara så inpå någon så länge. Jag tröttnar. Och när jag väl tröttnar blir jag sjukt trist att ha att göra med. Vilket många människor ur mitt förflutna kan intyga om. Jag blir konstant lättirriterad och allt möjligt med personen stör mig. Alltså borde jag kanske ha fattat att jag inte är gjord för parförhållanden. Vilket jag till slut också gjort, om än lite sent.

Det är inte så att jag inte gillar att ha folk nära, jag gillar bara inte att ha dom nära hela tiden. Jag gillar inte att dela min vardag med någon. Vardagen är för mig den där lite tråkiga, nödvändiga delen av livet och vänner och personer jag har ett romantiskt och/eller sexuellt intresse av ska inte vara del av den. När jag träffar dom ska det vara något roligt och speciellt som händer. Vilket förstås försvinner fullständigt om själva personen blir vardag. Då blir dom  ju också något tråkigt och nödvändigt. Och eftersom dom blir nödvändiga blir dom också en vana, och sen sitter jag där i min irritation och bara hänger kvar. No more!

Vi är så otroligt indoktrinerade av vad människor/samhälle/föräldrar/vänner/tv/you name it tycker är rätt och riktigt att vi helt tappat vad vi själva tycker är rätt och riktigt. Allt vi lärt oss är egentligen bara det, saker vi lärt oss. Jag letade efter den “rätte/a” hur länge som helst tills jag till slut fattade att det inte fanns någon. Det finns många. Efter varandra, parallella, kortare stunder, längre stunder. Jag lärde mig också att när man väl hittar den där “rätte/a” så finns det ett “naturligt” flöde i hur man gör saker. Varför det? För att någon har bestämt att det ska vara så? Jag gick i alla fall på det och gjorde som alla andra, träffade någon, blev kär, träffades hela tiden, flyttade såklart ihop, vardag, irritation, vana, trist jag, göra slut efter alldeles för många om och men, och så nästa. Och varenda gång kändes det bra i början eftersom jag gjorde som jag skulle, men ganska snabbt var det inte så bekvämt längre och hela tiden saknade jag någonting.

Vem är det egentligen som har bestämt det här för mig fullständigt vansinniga exklusivitetstramset? “Man kan inte älska två människor samtidigt” sa dom. Och inte ifrågasatte jag det här påståendet heller, jag bara accepterade det som en sanning. Så lättlurad jag var! Jag kan ju älska båda mina föräldrar, alla mina vänner, mina husdjur. Men romantisk kärlek, den är exklusiv. Varför det? Jag förstår verkligen inte. Jag utmanar er därute att ge mig en rimlig förklaring till det här. Jag är övertygad om att det inte finns någon.

Har spenderat mycket tid på att omprogrammera mig själv att hitta vad jag själv vill och tycker och tänker. Än så länge har jag upptäckt att det går alldeles utmärkt att ha romantiska känslor för flera personer samtidigt, att det går alldeles utmärkt att vara kär i någon utan att vilja träffa dom hela tiden eller ens tänka på det “naturliga” flödet och att det öppna förhållandet inte heller riktigt var min grej eftersom jag lätt regredierar in i parförhållande/vardagstänket. Så jag tyr mig åter till relationsanarkin och dess underbara ovilja att definiera relationer. För jag kan vara kär i någon utan att vilja ha sex med personen, jag kan ha sex med någon utan att vara kär och jag kan ha sex med någon jag är kär i. Och allt däremellan. Och varför måste jag välja?

Jag har insett att det mesta jag lärt mig under min livstid är konstruktioner av någonting någon någon gång bestämt är sant. Och mitt mål är att slå mig fri och hitta min egen mening, min egen vilja och mitt eget sätt. Avslutar med några rader ur Cheri Hubers “How to get from where you are to where you want to be”, något vi alla känner igen.

“Eat your vegetables; people are starving.” What in the world does that mean? What message are we meant to derive from that? As a small child, I don’t know that there are people other than the ones I’ve seen. I don’t know that there are other countries. What is a country? I don’t know what starving means. I don’t know what eating my vegetables has to do with anything – with growth, with health, or with money. I’ve never not had food. I don’t know what gratitude is, let alone that it might be associated with getting stuff. All I understand is the idea that not eating what’s on your plate makes you a bad person in the eyes of the people around you. Eating everything is really important. (And many of us are still trying to meet that standard.) Here is the point to keep in mind: Children cannot allow their survival to rest with the unknown. If a message is not clear, the child learns to make up meaning from what the message sounds like or feels like or seems like. This is why we cannot predict how a child will be affected by a particular circumstance.