Simsim

Under året jag och M har träffats har vi utvecklat en exceptionellt rak kommunikation och en ärlighet som är fullständigt total. Vilket förstås är helt fantastiskt men har sidoeffekten att vi blir kräsna när det kommer till nya människor och relationer. För när man väl förstått enkelheten och den icke-existerande risken för missförstånd är det svårt att gå tillbaka. Tror ibland att folk tycker det är lite läskigt när jag är för rak och ärlig. Men jag har tröttnat på att vänta på svar/bekräftelse/whatever och ber hellre om det. Däremot försöker jag tagga ner lite när det gäller känslor, hänvisar till mitt förra inlägg. Om någon inte vet vilken (icke)betydelse jag lägger i den sortens känslor är ju risken att dom springer dom där 15 stegen i förväg och därmed rakt bort från mig. Vilket kan bli ganska trist. Så jag spånar lite på hur man förmedlar hur man känner om känslor utan att förmedla känslorna? Får helt enkelt skicka dom till bloggen!

I övrigt är det nu halvt ofrivillig men välbehövlig ledighet som gäller. Flytten är färdig, sista papprena på radhushelvetet skrivs på fredag och sen ska det slappas deluxevarianten! Är dessutom aningen hormonellt belastad eftersom jag tvingas ta läskiga sådana i tablettform inför inga-barn-everproceduren som ska ske i början av oktober. Det krävs att jag inte är för mycket runt folk. Eller trafik. Men det är bara fyra dagar till! Nu – sova!

spånar vidare på känslorna. Har upptäckt en sak när det gäller dom där. Ordet kär är exceptionellt laddat med en massa betydelser det inte behöver ha. Om det nämns kan det inte bara få vara en känsla en person förmedlar till en annan, utan plötsligt ska det rusas 15 steg framåt i en framtid som plötsligt existerar på grund av ett litet ord. Varför behöver något egentligen ändras? Det är ju bara dom indoktrinerade betydelserna vi så glatt lägger i ordet, inte vad det egentligen betyder. Det betyder ju endast att jag känner starka känslor för dig, inte ska vi bli tillsammans, flytta ihop, gifta oss, skaffa barn och bli gamla tillsammans. Det hade ju per automatik inneburit att jag aldrig skulle få vara kär eftersom jag inte vill göra dom där sakerna. Och så kan vi ju inte ha det! Nu kanske jag ska försöka sova, har ju trots allt överlåtelsen på nya lägenheten imorgon. Finally!

Någon annan sa det så fint:

Relationship Anarchy (RA) questions the idea that love is a special, limited feeling which is real only when kept between two people at any given moment. It is possible to love more than one person — your relationship to one doesn’t diminish the relationships to the others. Don’t value and compare — appreciate each other! No one needs to be highlighted as a partner to make a relationship “real”. Every relationship stands on it’s own, a meeting between independent equals.

Kunde inte sagt det bättre själv! Och ett förhandsriktat ursäkta till dom som tycker att jag är tjatig med det här. Men det är viktigt! Eftersom jag länge kände mig störd och onormal för att jag hade känslor för flera. Och då var jag ju tvungen att välja. Trist det där. Jag blir lätt kär. Ibland försvinner det snabbt, ibland hänger det kvar länge, ibland växer det i styrka, ibland är det helt på vänskaplig nivå, ibland är det mer intimt. Och det kan pågå samtidigt. Just nu är det så i mitt liv, jag har starka känslor för fler än en person. Och vet ni vad? Det funkar skitbra!

Människor är unika, och relationerna man har till dom är unika. Vilket gör att man behöver allihop och ingen är utbytbar mot någon annan. Den ena ger någonting den andre inte gör, och så vidare. Då släpper också pressen på den enskilda personen att vara allt jag behöver hela tiden. Det är ju ändå omöjligt. Och dom i sin tur har/kan ha andra relationer som också är unika och ger dom vad dom behöver. Det är en grymt befriande känsla att leva i det här, glädjen jag känner är äntligen äkta, utan krav och kompromisser. Bättre sent än aldrig.

Och kolla här, det är ju en tyst folkrörelse!

Sen jag var på en visionboardworkshop förra året är det som om allting, om än lite långsamt för hon som vill att allt ska hända direkt, börjar bli precis som jag vill ha det. Det är extremt viktigt att fokusera på vad jag vill ha istället för vad jag inte vill ha. Det är skönt att slutligen lämna samhällets normer bakom mig och inse hur jag vill leva mitt liv. Och det roliga är att den positiva effekten smittar av sig på folk runt omkring mig. Som ringar på vatten.

Igår gjorde jag mig av med en nojja jag har levt med i hela mitt vuxna liv, som har påverkat alla mina relationer på ett negativt sätt. Den handlar om missbruk/alkoholism och på grund av att en av mina relationer för en jävla massa år sen var jobbig på grund av det, har alla efterföljande relationer fått lida. Vilket är totalt orättvist. Ingen människa är den andra lik och att bunta ihop en hel hög av dom baserat på en endaste grej är bara fel. Men av någon anledning har just det här suttit så djupt att jag inte på något sätt kunnat vara i nuet när det gäller det. Det enda som har existerat är erfarenheten av det förflutna och förväntningarna på framtiden.

Igår lyckades jag på något sätt att separera den subpersonligheten från mig själv, jag såg den väldigt tydligt och kunde förstå hur den försökt skydda mig. Och förstod att den inte behövdes längre. Jag kunde till slut släppa offerrollen jag tagit när det gäller det här och se mitt eget hundraprocentiga ansvar i det som varit. För ingen människa kan utsätta mig för skit om jag själv inte tillåter det att hända eller väljer att reagera på ett negativt sätt. Att bli av med den här tyngden är otroligt befriande. Och att det var så enkelt!

Jag brukar ju säga att jag inte är rädd för något, att jag raderat rädsla ur mitt liv. Det stämmer för yttre saker, rädsla för våld och inbrott och överfall och sån skit, det är jag inte rädd för. Däremot är jag rädd för saker inuti mig själv. Jag är rädd för att tappa kontrollen, jag är rädd för att inte veta saker, vilket såklart har med kontroll att göra igen. Cheri Huber säger att vi alla utvecklar subpersonligheter för att hantera saker som händer under vår livstid. Och när man börjar kolla in i det upptäcker man en hel drös som alla använder olika strategier för att skydda en från olika saker. Jag hade länge hon som var rädd för att vara ensam, henne band jag fast i en säng och låste in henne i ett rum och berättade för henne att jag inte var rädd för att vara själv, hon behövde inte skydda mig från ensamheten längre. Sen dess har ensamheten blivit min vän och min tillflyktsort, men ibland försöker hon dra sig loss och då kan den där rädslan väckas igen.

Några andra som jag försöker bli vän med nu är Kontrollfreaket och Missbrukaren. Dom har båda med kontroll att göra, men dom är på varsin ände av kontrolldualiteten. Den ena går in när den andra tar över för mycket. Så jag lyckas alltid befinna mig i någon ände av dualiteten, men aldrig mellan. Eller helt utanför. Kontrollfreaket har även en kompis som heter Frank. Han anser att allt utgår från “my way” och att det inte finns andra sätt att göra saker på. Alltså tolkar han allting utifrån sig själv. Och förväntar sig olika saker baserat på hur han själv hade gjort. Detta krockar monumentalt med resten av världen och orsakar att han har en förutfattad mening när det gäller olika människors handlingar och dömer dom sedan efter det. Vilket borgar för missuppfattningar hela tiden.

Vi kan ta ett så enkelt exempel som att någon inte svarar på ett mail eller sms. Eftersom jag själv alltid svarar direkt, om jag inte är i någon akut tidsnöd, så anser Frank att alla andra också ska göra det. För om jag inte gör det är jag inte särskilt intresserad, alltså drar Frank slutsatsen att den andra personen inte är intresserad. Frank när i sin tur Fröken Osäkerhet som är liten och rädd och kritiserar sig själv hela tiden. Så om någon sålunda inte beter sig som Frank förväntar sig, beror det givetvis på att det är något fel på henne. Och då går Kontrollfreaket in igen och känner sig nödgad att skaffa kontroll över situationen. Detta maskerar hon i ord som: självklart är det mycket bättre om man bara vet hur allt ligger till, fråga så får du veta. Så Fröken Osäker frågar eftersom Kontrollfreaket inte klarar av att vänta lite, vilket orsakar att hela jag verkar vara lite instabil och stissig. När personen sedemera svarar, vilket dom alltid gör fastän det ibland tar tid, så backar Frank, men Fröken Osäkerhet tar över hela situationen och grämer sig över att hon ens frågade och därför verkade instabil och stissig, vilket givetvis kommer att orsaka att personen aldrig mer svarar. Och där tar Självföraktet över. Och när det tar över så dör Kontrollfreaket för stunden och Missbrukaren rusar in och räddar situationen. Och sen behövs Kontrollfreaket igen för att väga upp situationen. Och så går den oändliga cirkeln för några av mina subpersonligheter. Men ingen av dom är jag. Dom skapades ur situationer som uppstod för länge, länge sen och dom försöker skydda mig från samma situation om och om igen. Och jag har varit så van vid dom att jag inte ens reflekterat över att dom är en hög olika personligheter som egentligen inte har ett dugg med mig att göra.

Men någon gång i min barndom tappade jag fullständigt kontrollen över mitt eget liv och då föddes Kontrollfreaket. För att tappa kontrollen var så obehagligt att det aldrig skulle få hända igen. Och lägg på det här den allmänmänskliga indoktrineringen att vi måste ha kontroll på allt. Så här säger Cheri om saken:

The illusion of control is the largest element in the program of social conditioning designed to keep the individual in line. We are not only supposed to know what cannot be known – the future – we are also supposed to be able to control everything. So from the beginning, we set out to accomplish the impossible. When control proves impossible, the response we’re likely to hear is, “What? You don’t have control of your life? What’s the matter with you? Try harder!” No wonder we’re afraid of the very thought of not having control.

Så det är dags att bädda ner lite mer folk och försöka inse att kontroll är en illusion och att allt som finns är här och nu. Att ta ett djupt andetag och bara vara. If not now, when?

Igår var jag på Moriskan och såg ett alldeles fantastiskt band som min fina vän Ludwig producerar. Dom är bara två pers, en på trummor och en på bas och att se dom live är som ingenting jag sett förut! Vilket jävla ös! Sjukt nöjd med att jag ignorerade tröttheten och drog dit! Enjoy!