Simsim

Jag gör det. Jag skiter till exempel i allt som heter nyheter eftersom jag anser att dom inte längre har något informativt värde, eller sanningshalt för den delen, dom prånglas endast ut för ekonomisk vinning av något slag eller för att göra människor rädda. Jag har svårt att förstå varför människan har ett så utpräglat behov av att vältra sig i den negativa gyttja som nyheterna utgör? Och varför andras olycka verkar vara det enda vi har något intresse av? Eller varför vi frivilligt vill åsamka oss själva en känsla av rädsla för ting och skeenden vi egentligen inte behöver veta finns? Testa själv att skita i att inta några som helst nyheter på en vecka eller så. Det är otroligt skönt att slippa skiten. Händer något stort och viktigt får man reda på det ändå. Vilken som är nästa influensa som kommer att döda halva befolkningen eller hur många personer som blir skjutna i Malmö är ingenting vi har någon nytta av att veta.

Att göra folk rädda är en väldigt tydlig strategi för kontroll. Ju räddare en befolkning är, desto lättare är det att mata dom med vilken skit som helst. Till exempel att det var en bra idé att attackera Irak på icke existerande grunder. En rädd befolkning kommer aldrig att enas, aldrig att göra uppror, aldrig tänka utanför normen. Dom är fullt upptagna med att vara rädda för varandra, för underliga sjukdomar, för vapen, missbrukare, ungdomar, blattar, bönder, rånare, mördare, inbrott, trafik, dödsfällor i hemmet, sig själva och så fucking vidare.

Jag vägrar att vara rädd. Det är min strategi. Det betyder inte att jag är dum i huvudet, men dom potentiella faror som lurar i min värld är åtminstone mina egna skapelser, inte medias. Jag kan inte ens minnas sista gången jag var rädd för något. Jag blir ju såklart rädd ibland när folk skrämmer mig, men det är en omedelbar reaktion, inte en jag fabricerat i mitt eget huvud och som inte ens existerar i verkligheten. Jag vägrar att vara rädd. Det är min strategi och den ger mig ett friare liv. Och som jag alltid säger, skapa din egen verklighet. Det är din rätt!

Vissa saker tar ett tag att försvinna. Ibland försvinner dom för att återkomma. Det fanns en period i höstas när jag var riktigt bra på att vara som en gås, men det har lite successivt förtunnats och det ovattentätta skiktet har börjat synas igen. I vissa situationer. I vissa perioder. När jag får orättvist mycket skit utan att förtjäna det har jag svårt att låta det rinna av. När det hände i höstas så var jag som en gås, mycket på grund av att personen det gällde var en person jag varken tyckte om eller respekterade. När det däremot kommer från någon jag faktiskt tycker om så blir det lite svårare att hålla undan den känslomässiga aspekten av det hela. Men till skillnad från förr är jag bättre på att stå upp för mig själv. Och det rinner av avsevärt mycket snabbare. Människan har en förmåga att likställa en negativ sak med tio positiva. Det försöker jag få väck ur mitt system. Och som det Eckhart-fan jag är inser jag att allt efter den första reaktionen bara existerar i mitt huvud. Och så länge det får bo där så tillåter jag att det tar plats. Så eftersom alla andra delar av mitt liv är väldigt positiva och lyckliga så borde det där lilla mikroskopiskt negativa bruset som varade en millibråkdel av ett liv bara säga poof och försvinna. So be gone!

Nu ska jag sova ut, sova bort och sova länge. Antagligen ända till åtta om jag känner mig själv. Så godnatt och kom ihåg. Fuck indoctrination, make your own reality.

Det känns ju extremt betryggande att det kan komma att sitta personer i riksdagen som anser att jag inte har någon rätt att bo i det här landet, för dom berättar vänligast för mig att min vilja är givetvis att bo i mitt eget land. Jag är överdrivet jättesugen på att bo i ett land där jag skulle kunna bli stenad till döds för den jag är. Missförstå mig rätt, jag har många positiva saker att säga om Iran också, men just den där lilla detaljen känns onekligen otrevlig på många sätt. Att ett parti med nazistiska medlemmar kommer in i riksdagen är katastrofalt. Det är som om vi plötsligt backade tiden med en sisådär 60 år.

Om jag nu i min nya anda av positivitet ska försöka vända på det här kan man ju säga att det är bra att skiten kommer upp till ytan så kan dom köra sig i botten helt på egen hand. Och så får vi hoppas att extremegoismen kanske mattas lite och medmänskligheten blir någon sorts bra sak som folk tycker om. Och så kommer det kanske någon alliansinfluensa som gör 40-ish procent av befolkningen oarbetsföra i fyra år så kan dom själva få känna på sin egen mysiga politik. Karma is a bitch.

Eftersom jag inte kollar på nyheter eller läser dagstidningar har jag ibland dålig koll på läget. Så jag har missat att borgarblocket leder opinionsundersökningarna med ca 10 procentenheter. Alltså kan jag rösta med hjärtat i detta valet. Det var någon på jobbet som berättade om en inbiten moderat som var med om en olycka och blev förlamad. Efter det var han inte inbiten moderat längre. Har fortfarande svårt att förstå att folk inte verkar veta sitt eget bästa. Och definitivt inte bryr sig om andras bästa. Är det den värld vi ska lämna till nästa generation, en värld full av egoistiska, pengakåta människor som skiter fullständigt i om andra inte har det bra?

Jag har aldrig som många andra gnällt om att betala skatt, men nu gnäller jag om att jag betalar för lite skatt. Om skatten blir lägre får vi ju mindre, begriper folk inte det? Vi måste ta hand om varandra och se lite längre än 3 mm framför oss själva. Du som växte upp i en trygg, vit medelklassfamilj, vem är du att döma den som växte upp i bombade spillror av det som en gång var ett liv? ALLA HAR INTE SAMMA MÖJLIGHETER! Dom enda som påstår det är dom som har alla möjligheter. Tills du har gått i någon annans trasiga skor har du inte rätt att ens yppa dom orden. Medmänsklighet är den enda rätta vägen, bara tillsammans kan vi skapa en bättre värld. Kanske kan vi gå åt det hållet om fyra år, för dom kommande fyra åren lär fortsätta handla om egocentrism och pengar. Och fan ta den som ångrar sig efteråt, det finns ingen ångervecka. Är du inte tillräckligt påläst – rösta blankt.

Jag var på Akademibokhandeln häromveckan och väntade på min gode vän Jörgen. När han ringde och undrade om jag befann mig vid självhjälpssektionen blev det asgarv av det hela. Roligast var att det inte var förrän en timme senare som han förstod att jag verkligen befann mig vid självhjälpssektionen.

Det blir mycket inåt nu när jag är själv. Jag läste The Secret för några veckor sen och nu är jag inne på Eckhart Tolles “Power of now”. Har just gått en 5-kilometerspromenix och lyssnat på den i ljudboksformat. Himla praktiskt. Tycker om båda böckerna fastän dom säger emot varandra. Inte helt och hållet, men ändå ganska mycket. The Secret handlar om att få det man vill ha genom att tänka positivt, vara tacksam och fokusera på att man redan har allt man vill ha. På så sätt ska man kunna få lycka, pengar, en bra relation, hälsa eller vad det nu än kan vara. Jag gick igång på det i början och tänkte pengar och Lexus och det ena med det tredje. Tills jag fokuserade om och började fråga mig själv om det verkligen är sådant jag vill ha. Däremot köper jag fortfarande att det vi tänker påverkar det som händer. För mig själv har det varit väldigt tydligt. 16 år av mantrat “jag vill inte ha ett förhållande” resulterade i just det. Nya förhållanden på löpande band. Så nu har jag omfokuserat. “Jag vill vara själv”. Och jag försöker tänka positivt så mycket det går och försöka bli mer medveten om mina tankar.

The power of now handlar om att inte tänka. Att det är i icke-tänkandet som det sanna jaget finns. Att bli medveten om att ens tankar är separerade från det sanna jaget, att kunna sätta sig vid sidan om och bara observera dom. Att vara i nuet så mycket som det går. Men dom två möts i att det krävs meditation för att bli medveten om sina tankar och Tolle menar också att negativa tankar skapar negativa situationer. Så om jag då kombinerar dom båda, jag gillar ju att kombinera saker, så kommer jag fram till en sak; meditation. Och att vara mer i nuet. Vilket är skitsvårt. Bara medan jag skrivit den här texten har det ploppat upp massor av irrelevanta tankar om allt möjligt skit. Det positiva är att jag märker dom. Nu ska jag bara lära mig att inte ge dom betydelse. Here we go!

Just nu satt jag och tänkte på hur det hade varit att vara en sån där lyckligt omedveten/ignorant människa som inte har någon koll på någonting och därmed inte behöver bry sig om någonting annat än sin omedelbara omgivning. Är ignoranta människor lyckligare eller är det bara en illusion? Jag tror att jag kanske varit lycklig om jag var ignorant, men jag tror att min själ (eller vad en nu vill kalla det) hade varit ganska tom. För trots att jag emellanåt känner total förfäran över den skeva världen så har jag också valet att berika min hjärna genom att dra egna slutsatser, kritisera och vända upp och ner på saker. Och det ger en form av tillfredställelse som jag inte hade velat vara utan. Så jag säger som jag brukar, med ett litet tillägg:

Fuck indoctrination, make your own reality.

Så, inom loppet av cirka fyra timmar blev Wikileaks grundare Julian Assange häktad i sin frånvaro för våldtäkt och friad från samma anklagelser. Det måste ju ändå finnas lite mer raffinerade sätt att komma åt någon som läcker obehagliga sanningar? Med tanke på dom resurser som finns för att få människor att “försvinna” utan att någon misstänker någonting borde det kunna gå att göra på ett smidigare sätt. USA har ju trots allt relativt enkelt lyckats få väck lite för demokratiska, rättvisetänkande ledare för olika länder för att skydda sina intressen. Så att få väck en datakompetent australiensare borde inte vara så svårt.

Det finns en anledning till att jag försöker låta bli att kolla på mainstreamnyheter, dom vinklar och allt bygger bara på sensation och att försöka ingjuta skräck i människor. Och få oss att fatta att om vi försöker dra fram sanningar, tänka på ett annat sätt eller kritisera självklarheter så råkar vi illa ut. Makten är skev och världen en underlig plats. Jag säger som jag sagt förut, make your own reality.

Jag hittade det här avslutningstalet via en facebookvän och medan jag instämmande nickade mig igenom hela talet önskade jag att även jag haft sådan insikt vid en sådan ålder. Turligt nog har jag haft det ganska länge ändå, mycket tack vare att min far hittade buddhismen för ungefär 10 år sedan. Men det är sin sak att ha insikten, en helt annan att sätta den i praktik. Inlärningsmönstrena sitter våldsamt djupt och det kräver krafttag att få upp dom till ytan. Kommer ihåg att det första jag gav mig på var biologiskt kön. Jag växte praktiskt taget upp som en pojke, jag betedde mig som en, såg ut som en och folk trodde jag var en. Sen kom brösten och allt det där helvetet och plötsligt insåg jag att jag var en flicka. Och blev då en riktigt flicka med allt vad det innebar enligt inlärningsmönstrena. Bekräftelsehoran föddes och jag blev tramsig och osäker och började klä mig feminint. Det höll i sig till mitten av 20-årsåldern då jag blev tillsammans med min första tjej. Då var jag plötsligt ur normen och klippte sålunda av mig håret och blev lite mer butch. Idag trivs jag med min kropp och mitt utseende, men jag tycker inte om att bli kallad för flicka eller kvinna, det har alltid ringt fel i mina öron. Jag känner mig väldigt könlös på många sätt och tycker inte om att definiera mig själv. Eller så kör jag tvärtom och överdefinierar mig själv. Jag är man, kvinna, homo, bi, hetero, omni, svensk, blatte, mix, osv. Det beror sig helt på dag och humör.

Det tog sålunda ganska lång tid för mig att bli vän med mig själv i den aspekten. Sedan har det tagit mig ända till nu att inse att jag inte behöver tvåsamhet eller barn eller familj för att känna mig hel och lycklig. Jag har aldrig velat ha barn, men både samhället och olika partners har fått mig att svaja i den frågan under åren. Men det är något jag alltid vetat, barn är helt enkelt inte min grej. Jag kan ha dom runt mig, men sen vill jag lämna tillbaka dom. Tvåsamhetsgisslet har jag kämpat med länge. Väldigt länge. Jag har gjort mitt yttersta för att vara “normal”, att tycka om vardagen, att inte få obehagsgåshud av ordet familj och acceptera att passion dör alldeles för snabbt. Och tro att dör om jag är ensam. Jag trodde det ett tag. Det var också därför relationerna gick ut och in i varandra. Jag gjorde allt i min makt för att slippa vara ensam. Jag gifte mig nästan en gång, jag gifte mig helt och hållet en annan gång, köpte hus, skilde mig en gång, gick in och ut ur massor av relationer. Allt för att hitta den där rätte/a alla talade om. Har släppt det nu. Det finns ingen sån. Det finns säkert många olika, men inte en. Inte för mig. Jag är inte funtad så.

Dessa är då endast två delar av alla dessa tusentals inlärningsmönster vi tror på. Men det är en början. Here I go.

Någon sa till mig en gång att dom röstade på moderaterna för att komma åt fuskande socialbidragstagare. Men fatta hur många fuskande socialbidragstagare det krävs för att komma upp i samma summor som dom välbärgade, högt uppsatta personerna som väljer att gömma sina pengar utomlands och inte betala skatt svindlar av svenska staten? Läste i en artikel i Misstänkt att staten förlorar ca 45 miljarder kronor i skatteintäkter på grund av dessa personer. Ställ det mot varandra, en person som fuskar med socialbidraget för att få ut svindlande 97 kronor om dagen och en pissrik direktör som ändå hade varit pissrik om han valt att betala skatt i Sverige istället för att gömma pengarna utomlands.

Jag citerar Guillou: “nu sänker dom jävlarna min skatt igen”. Regeringen lånar pengar från utlandet för att finansiera skattesänkningen. Alltså höjs statsskulden. Undrar ibland om människor ens tänker. Om man sänker skatterna måste man få in pengarna från andra håll. Det är bara ren logik. Men det vill man inte höra. Och vem är det som tjänar på en skattesänkning? Dom rika förstås. Vill vi verkligen att direktör X som valt att gömma undan sina pengar ska få ännu mer pengar varje månad? Jag föstår att dom rika röstar blått, dom har råd till det. Dom andra måste vara lätt ignoranta. Är det inte meningen att vi ska ta hand om varandra? Är det inte meningen att vi ska visa solidaritet med dom svaga och icke så välbärgade? Eller håller vi så sakteliga på att bli en hög pengakåta egon? Jag hoppas innerligt att det vänder nästa år.