Livet på landet!

Är alldeles underbart! Igår tömde och fyllde jag dammen och trimmade ner ängen tillsammans med två kompisar. Idag trimmade jag resten, skruvade på några lampor och fixade basskrammel i Sixten the Car. Han fick också en liten avsköljning med min nya högtrycksspruta. Har även lyckats förbanna de där två stadsboende kompisarna som tog slut på tändvätskan utan att säga något, jag har 1.5 mil fram och tillbaka till affären och hade precis varit där. Stekt är liksom inte lika gott som grillat.

Det är faktiskt svårt att låta bli att pyssla med saker, kan knappt sitta ner i en kvart utan att det rycker i benen. Och det finns massor att göra, snacka om att aldrig bli uttråkad! Alldeles fantastiskt! Och detta trots att jag bränt mig på varenda jävla brännässla i hela trädgården, fått en katapulterande sten från trimmen rätt på blygdbenet, redan plockat massor av fästingar från katterna, bor tillsammans med massor av korkade flugor och har blåmärken överallt. This is the life!

IMG_0697

IMG_0699

IMG_0664

IMG_0693

IMG_0671

IMG_0629

Om flyttstress som orsakar underligt beteende.

Då var det väl äntligen dags att flytta, vilket jag gör på lördag. Det var snabba ryck då köparen av lägenheten ville flytta in på studs. Så de senaste 10-11 dagarna har bestått av att försöka komma ur bubblan som skapats av tanken på att lägenheten aldrig kommer att bli såld.

Detta har lyckats göra mig aningen virrig vilket i sin tur bidragit till att jag packade ner min plånbok bland kläderna och fick lite tyst panik av tanken på att jag inte skulle hinna fixa nytt allt innan överlåtelsen på fredag. Och igår lyckades jag och min kära smäcklåsdörr i kombination med min virriga hjärna låsa ut mig ur lägenheten. I ett gammalt linne, utan snus, telefon eller något annat vettigt som skulle kunnat hjälpa mig. Bilnycklar typ. Men det löste sig med hjälp av en fantastisk granne, hans telefon och två likaledes fantastiska kompisar med bil och extranycklar. Men det tog ändå drygt tre timmar från jag smällde igen dörren tills allt var klart. Suck.

Så på lördag eftermiddag ska jag sätta mig i denna fantastiska trädgård och glädjas över tanken på att jag sparar 3500 kronor om året i bilförsäkring genom att inte ha bilen parkerad på gatan mitt i Malmö, tjo!

 

2013-02-21 21.54.59

Om Kickstarterprojekt, Oinspiration och Okvinnlighet

Jag ska under hösten bygga om bloggen med hjälp av ett Kickstarter-projekt som jag backat. Det heter Ghost och jag kan inte riktigt vänta på att få tag på det. Open source, Non Profit och noll risk att bli utsålt till Facebook. Kan inte vänta! Går att spana på här!

I övrigt har den stora Oinspirationen slagit till igen, på grund av många olika saker. Det finns dock ljusglimtar i tillvaron, vilket är en jävla tur! Livet på landet hägrar förhoppningsvis inom en mycket rimlig framtid och i nuet har jag 10 dagars semester vilket är ofattbart välbehövligt. Staden dödar mig mer än vanligt just nu och längtan efter trädgården, skogen och lugnet är väldigt närvarande. Osocialiteten är också riktigt stor just nu, orkar bara inte med människor, bara mina människor, dom jag känner mig bekväm med, mig själv med.

Det är viktigt att kunna vara mig själv runt de människor jag väljer att umgås med. Fasaderna jag lägger mig till med är ändå uppe så mycket i mitt liv. Det blir svårare och svårare att hitta nya människor ju äldre jag blir och ju större krav jag ställer på folk. Men de dyker upp, de där människorna som jag får en omedelbar kontakt med. Mitt största dilemma är att jag praktiskt taget uteslutande tycker om att hänga med män. Jag har extremt svårt att få någon sorts vettig kontakt med tjejer då deras intressen ofta skiljer sig groteskt mycket från mina. Och så är det ju det där med att välja bort barn, det gör att tjejer över en viss ålder blir riktigt ointressanta.

Dilemmat i det hela är att det är svårt att hitta vänskap med män utan att sex måste bli involverat. Ibland är ju givetvis den aspekten också intressant, men inte alls alltid. Jag talade om det här med en nätbekant bloggande herre med stor intelligens, hans tips var att bara få det överstökat och sedan köra den gamla “det är inte du, det är jag, kan vi inte bara vara vänner”-dängan. Och det kan ju absolut fungera. I vissa lägen. Men det hade också varit fint om det bara gick att vara vänner från början.

Ett annat irritationsmoment när man som jag inte har så mycket gemensamt med tjejer är att det i sociala sammanhang med både tjejer och killar av någon jävla anledning antas att alla tjejer ska klumpas ihop och prata tjejgrejer. Som om jag inte skulle vilja sitta med handen i byxan, dricka bärs och snacka bilar och politik? Och av någon sorts bisarr kvinnlig skuld hamnar jag ändå där. Jag har nu lovat att inte göra det igen. Bara för att jag har boobs vill jag inte diskutera kläder, ungjävlar, smink och annat brudigt trams. Punkt.

 

1366x768_uninspired

 

Statistik och media

Daniel Kahneman skriver i “Thinking fast and slow” att människan inte instinktivt kan tänka statistiskt. Därför har jag sedan jag läste dessa ord för 6 månader sedan försökt tvinga min hjärna att tänka i statistik istället för i ogrundade känslor baserade på dravel. Det fungerar rätt bra faktiskt!

Jag satt häromdagen och funderade på människor som är rädda för våld och mord och började givetvis googla på mordstatistik. Det jag redan visste är att antalet mord per år i Sverige har varit konstant sedan jag föddes 1975. Ändå tror alla att morden ökar. Vilket förstås beror på att nyheterna visar mer sånt idag än förr. Det skedde ca 100 mord 1975 och det skedde ca 100 mord 2012. Av dessa är 70%  utförda av någon i offrets bekantskapskrets. Så om man inte hänger runt med mordbenägna bekantskaper räknade jag ut att oddsen att bli mördad är ca 0.05 promille (räknat på 5 milj människor). Det är alltså större chans att bli träffad av blixten. Så om vi då tvingar vår kära hjärna att tänka statistiskt finns det inte en chans att någon skulle vara rädd för att bli mördad.

Detta går således att applicera på allt möjligt människan är ogrundat rädd för. Nu när jag ska flytta ut på landet får jag ibland frågan om jag inte är rädd för att bli mördad därute i ensamheten. Jag kan baserat på ovanstående odds anta att risken att jag skulle bli mördad därute i ensamheten praktiskt taget är obefintlig. Så nej.

Ett annat exempel. Häromdagen kom en ung blattekille fram till mig på gatan och frågade om han fick låna min telefon för att ringa sin kusin då han inte hade pengar på kortet. Känslorna tänkte ogrundat, men då var det ju det där med statistiken igen. Han fick låna luren, jag fick tillbaka den och ingenting mer hände. Det tragiska var att killen gav mig sin telefon och sa: “”så du inte tror att jag ska sno den”. Vad håller vi på med egentligen?

 

200px-Thinking,_Fast_and_Slow

 

Simsim flyr staden

Jag har slutligen fått alldeles nog av staden, den enformiga rörelsen på vilken människorna rör sig, hur allting alltid låter, surrar, skäller, skriker. Hur jag aldrig ser ljuset då jag får flipp på att folk ser in i min lägenhet. Hur min frihet är begränsad till lägenhetens fyra väggar. På det sätt människorna dömer varandra, hur man klär sig, hur man för sig, hur man ser ut. Och sättet på vilket jag påverkas av det genom att bli självmedveten och självkritisk. Det jag tycker sämst om är hur nära jag är mängder av folk utan att någonsin möta dem.

Var i Stockholm häromsistens, dit min kära sambo ska flytta om en månad då han fått fast jobb. Då blev jag än mer övertygad. Och kollektivtrafiken är värst. Så mycket människor, och varenda en helt bortkopplad från alla andra. Det enda man gör är att åskåda och döma. En strid ström av människor som bara passerar förbi mitt medvetande, men aldrig möts jag dem. Och stressen, allvaret.

Så jag köpte mig ett litet hus mitt i Skåne, med skogen som granne, små röda fiskar i en damm, en kamin, en bäck, tystnaden, lugnet, harmonin. Där mina fönster alltid tar in ljuset, där jag en tidig morgon kan gå ut i min stora trädgård och bara andas in lugnet. Där kreativiteten och inspirationen bor, där friheten är som störst. När jag lever i ett samhälle som kraftigt begränsar den mänskliga friheten att vara den jag är, väljer jag det bästa jag kan få. En plats där jag kan gå ut naken med en bärs i handen utan att bli polisanmäld. Där jag kan spela skithög musik utan att oroa mig för att störa någon. Där jag inte behöver titta efter folk i trappan när jag ska ner i tvättstugan, för att jag inte pallar att vara fejkat trevlig mot folk jag inte valt.

För jag är en osocial jävla ensamvarg. Jag gillar att vara social med mina människor, men har noll behov för att träffa nya stup i kvarten, fika, gå till krogen, festa, vad det nu än kan vara. Det jag tycker minst om förutom små barn är privatfester med folk jag inte känner. Dessa för mig ack så krystade tillställningar som jag behöver inta en ansenlig mängd alkohol för att klara av. Det tog mig många år att acceptera att jag är som jag är, och med acceptansen kom förståelsen för vad jag behöver. Så jag ser fram emot att inreda mitt lilla hus, peta i min trädgård, vandra runt i skogen, känna dofterna och lyckan och bara vara lugn.

 

skogsback-1990_423x545

Jag är världens sämsta bloggare

Men finner mig vara alldeles inspirationslös. Och denna av konstant mörker framkallade överväldigande trötthet gör inga underverk för inspirationen. Alls. Jag orkar ju för fan inte ens bli upprörd över saker. Jo, en upprördhetsepisod överraskade mig för ett antal dagar sedan när jag för att jag för en gångs skull hade TV:n på råkade höra den utomordentligt korkade Patrik Sjöberg tala om ett sexbrottsregister på något debattprogram. Det gjorde mig avig i en hel dag på grund av att en kollega nämnde debattprogrammet dagen efter varpå jag åter blev upprörd. Jag uppskattar inte korkade människor i debattprogram, det är inte ett dugg givande. Det är mycket mer givande med intelligenta människor som kan underbygga sina åsikter med välplacerade kommentarer. Och sen råkade jag titta vidare och fick då höjden av korkadhet i form av Katrin Zytomiwhatever vars hjärna uppenbarligen inte tycker om avsaknaden av kolhydrater.

Tacka vet jag det TV-lösa livet.

 

20121217-171308.jpg

Jag ber om ursäkt

för att jag inte uppdaterat på en evighet. Speciellt till L som var extra besviken. Så nu är det dags! Jag har varit alldeles uppe i mitt jobb som tar mycket av min tid men också är alldeles fantastiskt roligt! Och det har ju i övrigt inte hänt så mycket mer. Jo, jag har en ny häst som jag tar hand om, ett litet halvslött fullblod vid namn Alvar som har visat sig vara ett perfekt projekt efter att jag fått en livstid av kunskap från Karin, min tränare som gått i exil ända till Småland.

Häromdagen försökte en av mina kära kollegor att stoppa in mig i en ism, vilket jag tyckte var väldigt komiskt. Han ville bara inte ge sig fastän det inte fungerade. Jag talade som vanligt om min irritation över att jag inte får dricka öl naken utomhus fastän jag får göra det hemma, vilket såklart bara är ett uttryck för mitt allmänna missnöje över samhället. Då blev det nudist. Sen blev det lite liberalist, nonkonformist och så vidare. Men jag ismar mig inte. Att isma mig hade varit samma sak som att låsa fast mig i en åsikt. Och det vill jag inte göra igen, been there, done that!

Wow, skrivförmågan är inte på topp för tillfället, det är nog för att huvudet är fullt av annat. Men jag vill inte tråka ut min omgivning med containers, terminalsystem och projekt, så det här får nog bli stopp för nu. Bättre än inget? You decide!

20121025-213035.jpg

Om kategoriseringar

Ett jobb till ända, ett nygammalt tar vid. Det sägs att när man väl börjar jobba i hamnen så kommer man aldrig därifrån. Men det är helt okej, jag gillar hamnen och jag gillar människorna. Och nu får jag pyssla med problemlösning och planering, right up my alley! Lite semester mellan hade varit fint, men fick i alla fall tre dagar i Stockholm med Christian, inte fy skam! Min käre jobbvapendragare, tillika vän, har däremot haft semester i två veckor och jag är avundsjuk. Men glad att han är tillbaka på måndag!

Jag läste häromsistens om en region i Indonesien som erkänner fem kön, gillar idén om att dela upp fådelade företeelser i ännu fler delar. Ultimat  hade det ju varit om alla enskilda individer erkändes som individer, utan en massa tillhörigheter som ska likna andras. Det blir underligt när man delar upp flera miljarder människor i endast två delar. Det sägs att människan har ett behov av att kategorisera saker. Det kanske är något som lever kvar från tiden då det var nödvändigt att kategorisera människor och djur för att inte dö. Idag finns det egentligen inte något behov av det, men ändå gör vi det. Och jag får för mig att man/kvinna är den första kategorin. Sen ras, ålder, längd, klädstil, bla bla. Och så dömer vi utifrån det. Tänk om vi inte hade förutfattade meningar om vad vi ser, undra hur världen hade sett ut då? Mer tolerant kanske?

Trots att jag är medveten om vad jag gör, medveten om varför, medveten om hur onödigt det är, så händer det ju ändå. Jag kategoriserar, dömer och antar att folk är på ett visst sätt beroende på vilken kategori dom hamnar i. Och hur jag ser på den kategorin. Ganska tragiskt egentligen.

Men nu orkar jag inte tänka på tragik längre, mycket roligare att somna till friidrott!

 

 

Vilket jävla mål?

Jag lyssnade på någon radiokanal för någon månad sedan, där det berättades om en man som hade ett mål i livet. Han skulle köpa en båt när han pensionerades och sen segla jorden runt. Om han bara fick göra det skulle allting bli bra. Så han jobbade och slet, nådde pensionen, köpte sin båt, seglade iväg och tog livet av sig. Och många lever så. Om jag bara skaffar ett nytt jobb, en ny partner, flyttar, börjar träna, ger till välgörenhet, och så vidare, så kommer allt att bli bättre. Vi sätter upp mål och sen lever vi för dom, mot dom, istället för att leva här och nu. Jag har varit precis så största delen av mitt liv, om jag bara.. Jag har bytt inriktning massor av gånger, gjort nya val stup i kvarten, så många variationer att min omgivning sa att ingenting jag skulle kunna göra skulle förvåna dom. Men det är slut nu. Mitt enda mål, och jag är tveksam över att ens kalla det ett mål, är att må bra här och nu. Och det kan inte uppnås genom hypotetiska företeelser som ligger år framåt i tiden. Det kan bara uppnås här och nu. För jag vet ingenting om framtiden. Vilket min erfarenhet om livet jag levt borde ha visat mig för länge sen. Jag vet ingenting om framtiden. Och den är inte ens intressant.

Men det är klart, livet är uppbyggt så, i framtidstänkande, i förväntningar och planering. Vi går i grundskolan för att komma in på gymnasiet, gymnasiet för att komma in på högskolan, högskolan för att få ett jobb, jobba för att få en pension, och så vidare. Vi förväntas skaffa familj vid en viss ålder, ha uppnått vissa mål vid vissa åldrar. Är det konstigt att vi lever i framtiden? Jag vet ingenting om framtiden. Ändå har jag ibland svårt att inte leva i den, men det är aldrig i form av underliga mål som ska få mig att må bättre, mer i form av rädsla för saker som ska få mig att må dåligt. Men en sak i taget, det jävla framtidstänkandet ska också väck. Det kräver för mycket energi.

Och på tal om energi är den nästan i botten för tillfället, så nu jobbar jag på det genom att sova. Godnatt!