Simsim

Igår var jag på Moriskan och såg ett alldeles fantastiskt band som min fina vän Ludwig producerar. Dom är bara två pers, en på trummor och en på bas och att se dom live är som ingenting jag sett förut! Vilket jävla ös! Sjukt nöjd med att jag ignorerade tröttheten och drog dit! Enjoy!

Jag lärde mig väldigt tidigt att det var meningen att man skulle vara två, hitta den rätte och allt det där. Fastän jag alltid gillade att vara själv när jag var liten. Det var liksom bäst så, annars fanns risken att jag tröttnade på kompisen. Och det är likadant idag fastän jag har ignorerat det lite för länge. Försöker låta bli att åka på längre semestrar med folk eftersom jag inte fixar att vara så inpå någon så länge. Jag tröttnar. Och när jag väl tröttnar blir jag sjukt trist att ha att göra med. Vilket många människor ur mitt förflutna kan intyga om. Jag blir konstant lättirriterad och allt möjligt med personen stör mig. Alltså borde jag kanske ha fattat att jag inte är gjord för parförhållanden. Vilket jag till slut också gjort, om än lite sent.

Det är inte så att jag inte gillar att ha folk nära, jag gillar bara inte att ha dom nära hela tiden. Jag gillar inte att dela min vardag med någon. Vardagen är för mig den där lite tråkiga, nödvändiga delen av livet och vänner och personer jag har ett romantiskt och/eller sexuellt intresse av ska inte vara del av den. När jag träffar dom ska det vara något roligt och speciellt som händer. Vilket förstås försvinner fullständigt om själva personen blir vardag. Då blir dom  ju också något tråkigt och nödvändigt. Och eftersom dom blir nödvändiga blir dom också en vana, och sen sitter jag där i min irritation och bara hänger kvar. No more!

Vi är så otroligt indoktrinerade av vad människor/samhälle/föräldrar/vänner/tv/you name it tycker är rätt och riktigt att vi helt tappat vad vi själva tycker är rätt och riktigt. Allt vi lärt oss är egentligen bara det, saker vi lärt oss. Jag letade efter den “rätte/a” hur länge som helst tills jag till slut fattade att det inte fanns någon. Det finns många. Efter varandra, parallella, kortare stunder, längre stunder. Jag lärde mig också att när man väl hittar den där “rätte/a” så finns det ett “naturligt” flöde i hur man gör saker. Varför det? För att någon har bestämt att det ska vara så? Jag gick i alla fall på det och gjorde som alla andra, träffade någon, blev kär, träffades hela tiden, flyttade såklart ihop, vardag, irritation, vana, trist jag, göra slut efter alldeles för många om och men, och så nästa. Och varenda gång kändes det bra i början eftersom jag gjorde som jag skulle, men ganska snabbt var det inte så bekvämt längre och hela tiden saknade jag någonting.

Vem är det egentligen som har bestämt det här för mig fullständigt vansinniga exklusivitetstramset? “Man kan inte älska två människor samtidigt” sa dom. Och inte ifrågasatte jag det här påståendet heller, jag bara accepterade det som en sanning. Så lättlurad jag var! Jag kan ju älska båda mina föräldrar, alla mina vänner, mina husdjur. Men romantisk kärlek, den är exklusiv. Varför det? Jag förstår verkligen inte. Jag utmanar er därute att ge mig en rimlig förklaring till det här. Jag är övertygad om att det inte finns någon.

Har spenderat mycket tid på att omprogrammera mig själv att hitta vad jag själv vill och tycker och tänker. Än så länge har jag upptäckt att det går alldeles utmärkt att ha romantiska känslor för flera personer samtidigt, att det går alldeles utmärkt att vara kär i någon utan att vilja träffa dom hela tiden eller ens tänka på det “naturliga” flödet och att det öppna förhållandet inte heller riktigt var min grej eftersom jag lätt regredierar in i parförhållande/vardagstänket. Så jag tyr mig åter till relationsanarkin och dess underbara ovilja att definiera relationer. För jag kan vara kär i någon utan att vilja ha sex med personen, jag kan ha sex med någon utan att vara kär och jag kan ha sex med någon jag är kär i. Och allt däremellan. Och varför måste jag välja?

Jag har insett att det mesta jag lärt mig under min livstid är konstruktioner av någonting någon någon gång bestämt är sant. Och mitt mål är att slå mig fri och hitta min egen mening, min egen vilja och mitt eget sätt. Avslutar med några rader ur Cheri Hubers “How to get from where you are to where you want to be”, något vi alla känner igen.

“Eat your vegetables; people are starving.” What in the world does that mean? What message are we meant to derive from that? As a small child, I don’t know that there are people other than the ones I’ve seen. I don’t know that there are other countries. What is a country? I don’t know what starving means. I don’t know what eating my vegetables has to do with anything – with growth, with health, or with money. I’ve never not had food. I don’t know what gratitude is, let alone that it might be associated with getting stuff. All I understand is the idea that not eating what’s on your plate makes you a bad person in the eyes of the people around you. Eating everything is really important. (And many of us are still trying to meet that standard.) Here is the point to keep in mind: Children cannot allow their survival to rest with the unknown. If a message is not clear, the child learns to make up meaning from what the message sounds like or feels like or seems like. This is why we cannot predict how a child will be affected by a particular circumstance.

Har en intressant diskussion på ett oväntat ställe om huruvida saknaden efter en person man lämnat bara är en chimär. Vilket jag tycker eftersom saknaden är en tanke som skapar en känsla. Du saknar personen när du tänker på den helt enkelt. Då fick jag frågan om samma sak gäller kärlek och blev efter lite bollande i mitt eget huvud aningen perplex. Antagligen för att jag tänkte för mycket, men ändå. Själv blir jag störd när jag är kär, i alla fall i början. Lite som brinnande kol innan det blir glöd om jag nu ska vara lite äckligt symbolikpoetisk. Det blir väldigt intensivt och konsumerar hela mig. Och jag kör på som en ångvält. Funkar bra på vissa, inte lika bra på andra. Men jag har blivit bättre på att chilla lite nu för tiden och märker då att känslan fortfarande är väldigt intensiv när jag träffar personen, men lugnar ner sig extremt mycket när vi inte ses. Och just nu i denna sekunden när jag tänkte på det så kändes det igen. Thus, it’s all in your head.

Enligt Eckhart Tolle är tanken som en drog, något som enbart är ett beroende. Och om vi (ursäkta paradoxen) tänker på oss själva utan tankar är det som om vi skulle tappa hela vår identitet och allt vi är. För vem är vi egentligen utan våra tankar? Och det är när detta går upp för en som man begriper precis hur indoktrinerad man är och hur mycket man själv bidrar till att man mår dåligt, stressar, nojjar eller vad det än kan vara. Att ta sig ifrån det här är som jag har skrivit innan en helt annan jävla femma, men det gäller att börja någonstans. Och förändringarna som kommer gradvis talar helt för sig själva. Det är jävligt skönt!

Skönt är det också att sova efter 15 timmar på jobbet. Godnatt!

För några veckor sedan, av olika anledningar, hände det sig att jag hade en period av totalt känslobortfall. Jag kände ingenting hur mycket jag än försökte. Som den känslomänniska jag är tyckte jag förstås att detta var väldigt underligt. Och jag försökte verkligen känna efter, men där var ingenting. Ingen sorg, ingen glädje, ingen stress, ingen rastlöshet, ingen ilska, ingenting. På något sätt var det jävligt skönt, men på andra sätt var det jävligt obehagligt. Det finns ett bra ord på engelska som det inte finns ett ord för på svenska; compartmentalize. Översättningen blir: att lägga undan något i ett fack. Och om det läggs undan måste det komma fram förr eller senare. Vilket jag har märkt genom en serie oväntade gråtattacker som kommer av ingen anledning. Och till det kommer minnen av allt möjligt skit som har varit jobbigt genom åren. Som någon sorts systemrensning kanske?

Det som är lite drygt är att jag blir lätt apatisk i det här tillståndet och struntar i att göra massa saker jag borde. Tur då att jag har fina människor runtomkring mig som sätter lite guldkant på tillvaron och kan få mig att le och må bättre trots att dagen fram till dess känts aningen meningslös. Igår bestämde sig en av dom för att peppa mig genom att dissa mig och fick på så sätt mig att få tummen ur arslet. Så idag tog jag tag i saken och rustade för krig mot min fullständigt ignorerade gräsmatta. Två månader med mycket regn gör sitt. En människa, en handjagare, 30 cm högt, blött gräs med inslag av 1 1/2 meter långa nånting och en jävla massa jordiga myrbon. Krig, och sen var saken klar. Så trots att jag kommer att få blåmärken på magen eftersom jag gick in i handtaget varje gång det tog stopp (och det var ofta), är gräsmattan besegrad och jag är nöjd med att inte ha spenderat hela denna dag i horisontalläge!

Nedan: före och efter.

Sådärja, nu har jag inte lika mycket frisörfobi och är åter korthårig och glad! Och idag fick jag beröm av en kund, en av mina favoriter dessutom, som sa att jag är väldigt duktig och alltid ser till att få allt fixat. Sånt är riktigt kul att höra! Igår fick jag också en alldeles jättefin överraskning av min vän/kollega/luring som allt som oftast sitter i stolen bredvid. Det hela började förra veckan med att jag satt lite väl propert på min kära kontorsstol och därmed fick epitetet beskedlig. Detta har sedemera fastnat fullständigt och kommer garanterat ge upphov till fler lustiga upptåg. Inte en tråkig stund på min kära godsexpedition!

Nu ska jag inta horisontalläge i sängen och lyssna på Cheri Hubers ljuva stämma som påminner mig om det som redan står på min handled: if not now, when?

Jag processar. På mitt eget sätt. Läser en fantastisk bok, gråter en skvätt, tittar på fantastiska dansare som dansar så vackert att jag gråter lite till, slänger snuset på golvet för att dumpen är full och jag inte orkar gå upp ur sängen, knyter en 50-talsscarf runt frisyren jag inte är helt nöjd med, tar ett foto och känner mig lite beskedlig, dricker ännu mer kaffe fastän jag borde dricka vatten, tänker att jag borde rensa bland papprena, borde gå ut i det fina vädret, borde städa, borde utnyttja tiden, borde, borde, borde, beundrar min fantastiska tatuering som säger till mig att inte tänka så mycket, tänker lite till, langar in en ny snus, lyssnar på Adele och gråter lite till, tänker på framtiden, tänker på att inte tänka på framtiden, tänker på att tänkandet är det som hindrar mitt varande, inser paradoxen, funderar på att äta något men är för slö för att gå upp ur sängen, förbannar menshelvetet och glädjs åt att den snart kanske försvinner, tittar på min gitarr och gråter lite till över min tillfälligtvis förlorade kreativitet, torkar upp ännu en kattspya och tänker att jag borde, borde, borde. If not now, when?

Tatueringen blev helt fantastisk! Kan varmt rekommendera Zoi Tattoo för den som funderar, sjukt trevliga människor! Och nu vill jag bara ha fler och fler och fler!

Det där med frisören däremot… Det verkar så väldigt bra när man går därifrån, sen är det i vanlig ordning riktigt illa dagen efter. Frisyren är alltså snygg. När den är fixad. Om det rufsas lite, regnar lite eller om jag sover på den, ja då ser jag ut som en champinjon. Nej, det är inte riktigt så illa, men nästan. Nåt mellanting mellan den och denna kanske. Har däremot en ny approach mot hur jag fixar det hela, istället för att få flipp och raka av hela skiten så ringde jag tillbaka till frisören och sa att jag var missnöjd. Så nästa vecka drar jag tillbaka och fixar bort champinjonen. Antagligen ett bättre sätt att göra det på! Dock är det jävligt skönt att vara korthårig igen, jag blir så otroligt trött på långt hår. Det är tråkigt och karaktärslöst. Och snart blir det ännu kortare!

För övrigt har jag känt mig lite lätt nere på sistone. Tydligen hjälpte det varken med ny frisyr, ny tatuering eller 100 par nya skor. Undra varför? Det sägs att om man använder shopping för att lätta på känslorna av deppighet lider man av spirituell tomhet. Kanske dags för lite Cheri Huber, lite soul searching och lite meditation. Kanske inte samtidigt. Nu ska jag däremot snart gå och lägga mig som den pensionär jag är. Godnatt!

Imorgon ska jag gå till frisören. Det har alltid bringat mig väldig ångest, vilket har gjort att jag klippt mig hos frisör två gånger dom senaste 15 åren. Blev traumatiserad redan som liten när jag hamnade hos någon som tyckte att lockigt hår ska fluffas och fönas. På äldre dagar har det varit bättre, men sist jag var där fick jag en fantastisk frisyr som krävde plattång varje morgon. Och om det började regna liknade jag plötsligt Martin Gore. Vilket inte var så lyckat. Så nu är jag nervös. Och eftersom jag inte har den blekaste aning om hur jag vill att det ska bli är jag ännu mer nervös.Vojne. Tur att Patrik följer med som moraliskt stöd.

Imorgon ska det även tatueras! Har spånat länge, länge, kom fram till vad och var för några månader sedan, gick in till tatueraren efter jobbet idag och fixade tid imorgon. Det är jag däremot inte ett dugg nervös över, bara förväntansfull. Dessutom tycker min inre masochist att det är en skön känsla. Fanfuckingtastic!

Pratar med en intressant människa på ett community, i det där myllret av mestadels skit som jag hittar på nätet är det uppfriskande att hitta någon som det faktiskt ger något att prata med. Så tack!

I övrigt har Tröttheten slagit till igen och fastän jag är peppad på att skriva om en massa saker så geggar orden ihop sig i huvudet och koncepten blir osammanhängande och otydliga. Ganska okaraktäristiskt med andra ord. Så jag lägger funderingarna på hyllan en stund och återkommer med något mer intressant å det snaraste. Tills dess funderar jag vidare på den där fina lådan vi lever i, på det fria valets utopi och på att ta det ett steg längre. Make your own reality.

Jag har börjat förstå att folk i allmänhet tror att en öppen relation inte är en “riktig” relation. Vad nu en “riktig” relation än är? Det är väl antagligen för att idén om en “riktig” relation är så starkt knuten till monogami och vi-tänkande att allt som går utanför det på något sätt blir mindre värt. Att det inte går att ha en relation om man tillåter varandra fysisk och emotionell frihet. Att känslorna inte är lika äkta om man lever så. Varför inte? För om man älskar någon kan man ju för allt i världen inte “låta” den personen ha sex med eller förälska sig i någon annan person? Att inte göra det om den andra personen har behov för det kallar jag för ägandebehov, egoism och habegär. Om man älskar någon är väl det viktigaste att den personen är lycklig? Så ja, jag har en riktig relation. Och alla andra relationer/kk/kompisar/förälskelser som jag har/kommer att ha är precis lika riktiga. Om det nu är oklart för någon.