Pratar med en intressant människa på ett community, i det där myllret av mestadels skit som jag hittar på nätet är det uppfriskande att hitta någon som det faktiskt ger något att prata med. Så tack!

I övrigt har Tröttheten slagit till igen och fastän jag är peppad på att skriva om en massa saker så geggar orden ihop sig i huvudet och koncepten blir osammanhängande och otydliga. Ganska okaraktäristiskt med andra ord. Så jag lägger funderingarna på hyllan en stund och återkommer med något mer intressant å det snaraste. Tills dess funderar jag vidare på den där fina lådan vi lever i, på det fria valets utopi och på att ta det ett steg längre. Make your own reality.

Jag har börjat förstå att folk i allmänhet tror att en öppen relation inte är en “riktig” relation. Vad nu en “riktig” relation än är? Det är väl antagligen för att idén om en “riktig” relation är så starkt knuten till monogami och vi-tänkande att allt som går utanför det på något sätt blir mindre värt. Att det inte går att ha en relation om man tillåter varandra fysisk och emotionell frihet. Att känslorna inte är lika äkta om man lever så. Varför inte? För om man älskar någon kan man ju för allt i världen inte “låta” den personen ha sex med eller förälska sig i någon annan person? Att inte göra det om den andra personen har behov för det kallar jag för ägandebehov, egoism och habegär. Om man älskar någon är väl det viktigaste att den personen är lycklig? Så ja, jag har en riktig relation. Och alla andra relationer/kk/kompisar/förälskelser som jag har/kommer att ha är precis lika riktiga. Om det nu är oklart för någon.

Knowledge is the food of the soul

Plato

Jag tycker om att veta saker. Jag behöver veta saker. Jag tycker inte om hemligheter, underliggande meningar, baktankar eller gissningar. Ju mer jag vet, desto mindre är risken för missförstånd. När jag måste gissa eller spekulera, det är då det går åt skogen. Det är då Tanken tar över och börjar mala runt och runt. Eftersom den inte vet var den ska stanna. Den griper efter än det ena, än det andra och plötsligt finns det hundratals olika scenarier och möjligheter istället för den enda som egentligen är sann. Och jag blir osäker. Därför behöver jag veta saker.

Jag har ibland undrat om det är något dåligt. Men efter att ha varit runt en person som är som en öppen bok dom senaste 10 månaderna har jag fattat att det är en riktigt bra grej. Jag behöver aldrig undra över någonting alls. Det är väldigt befriande och underlättar allt hundra gånger om. Tanken infinner sig inte ens. Den blir överflödig. Jag behöver aldrig spekulera, aldrig älta, aldrig bli osäker. Vilket ger mig mer tid till andra bra saker. Och gör att jag kan vara mig själv till hundra procent. Icke-vetandet kan orsaka lätta personlighetsförändringar och kan göra mig otydlig och medföra att jag har svårt att få fram det jag vill. Eftersom jag inte vet vad jag ska förhålla mig till. Så jag fortsätter gladeligen att vilja veta saker och fortsätter gladeligen att försöka vara så rak och öppen jag kan och orsaka minimala missförstånd. Känns liksom bättre så!

Och jag planerar på att göra så lite det bara går. Och inte stressa upp mig över att dagen går för snabbt. Har dessutom blivit invaderad av en gigantisk Trötthet som behöver rådas lite bot på. Som skulle kunna bero på kombinationen för mycket engagemang, för lite respons. Måste hitta en balans mellan hur mycket tid och energi jag lägger ner på någonting när det antagligen inte leder till det jag vill att det ska leda till. Får börja hitta dom där gråzonerna som folk säger ska finnas. Ska i alla fall börja plugga på distans igen till hösten, så då får jag något bra att engagera mig i. Som bara är för mig och definitivt kommer att leda dithän jag vill.

Just nu ska jag fortsätta göra ingenting och njuta av min dag som bara ska spenderas i sällskap av mig själv! Later.

Läser just nu Ann Heberleins “En liten bok om ondska” eftersom jag alltid har varit intresserad av vad folk tror ondska är, och om den ens existerar. Ann och jag tänker likadant, så det är mycket intressant läsning. Jag är ju också intresserad av monogamin och dess för mig icke-varande och fann det kul att hitta en koppling mellan dessa två ämnen i just denna bok. I detta stycket skriver Ann om Natascha Kampusch, flickan som hölls fången av Wolfgang Priklopil i åtta år. Litteraturvetaren Rainer Just har skrivit en text om fallet.

“Just menar att vi känner igen oss i själva förhållandet mellan Kampusch och hennes kidnappare, och att det är precis det som först attraherar och sedan skrämmer oss. Den där romantiska kärleken som vi drömmer om. Den socialt accepterade, för att inte säga påbjudna, monogamin handlar, precis som i fallet Kampusch, om ägande – en önskan om den exklusiva rätten till en annan människa, hennes kropp, hennes tankar, hennes drömmar. Kanske till och med hennes frihet. Det kusliga, det lockande, är just detta: Priklopil gjorde just det som förväntas, det som betraktas som den romantiska kärlekens mål. Han skapade en egen liten värld åt sig och sin utvalda, han tog hand om henne och vårdade henne. Priklopil levde den monogama drömmen i dess yttersta, mest perverterade form. Är inte driften att äga en annan människa – för att utnyttja henne, skada eller förinta henne, för att hävda sig själv, kanske hämnas – själva hjärtat i ondskan?”

Så, vi kanske skulle börja fråga oss själva hur alla dessa normer och riktlinjer om hur vi bör leva våra liv påverkar oss. Och vet du själv skillnaden mellan vad samhället och normen lärt dig och vad du själv känner och tycker? Det första steget till det är att uppmärksamma normerna och reglerna och inte bara acceptera dom som ultimata sanningar. För det är dom inte. Det är bara någonting någon har bestämt utan hänsyn till individualism och oliktänkande. Sen är det extremt svårt att släppa den långa indoktrineringen som orsakar oss att tro att vi tycker och känner på ett visst sätt. Det är lättare för samhället när vi alla följer en viss mall och beter oss som klonade robotar. Det är dags att revoltera.

Från “When you’re falling, dive” av Cheri Huber:

“Imagine this: you find yourself falling through midair, terrified, kicking and clawing and shrieking in a desperate attempt to stop the fall. Then something happens, a shift in perception, and you see it differently. Instead of resisting the fall, you let go, straighten out, align your body, head in the direction you’re going anyway, and enjoy the ride.”

väntar kanske alltid för länge, men när det väl händer är det fan gött! Nu är papprena påskrivna, huset är officiellt sålt och nykteristen firar med ett glas Chianti! Det var värst vad lättpåverkad man är när man inte druckit på länge. Men det är lite skönt också. Nu ska jag så smått börja leta lägenhet, inflyttningen är inte förrän i slutet av september, så jag har sommar med trädgård. Mycket lägligt! Ser kanske inte överdrivet fram emot själva flyttningen, känns som om jag har gjort det lite väl många gånger dom senaste åren. Men den här gången unnar jag mig en flyttfirma. Förra sommaren flyttade jag och finaste Elle alla mina saker hit i 32-gradig värme. Det var liksom droppen!

I övrigt har jag haft några dagar av självrannsakan, uppenbarelser och wow-upplevelser. Att ta dom smått långsamma kliven mot att verkligen leva relationsanarkistiskt är kanske inte det lättaste alla gånger, och det gäller ju att komma ihåg att det inte bara är jag som ska med. Men belöningen är gigantisk. Det känns som om jag efter så många år av självförnekelse äntligen tillåter mig att vara mig själv. Att det är okej att inte gilla monogami, samboskap och vardagslunk. Jag frodas i variationen, impulsiviteten och kommunikationen. I möten med människor, både dom som rör mitt hjärta, dom som rör min själ och dom som rör mig som människor. Livet är fint och till slut står jag inte utanför det med en längtande blick, jag är mitt i hela det vackra, underbara. För att jag bestämde mig. Fuck indoctrination, make your own reality. Here I go!

Nej, jag firar inte midsommar. Och inga andra helgdagar heller. På nyår hade jag förvisso en liten sammankomst med några få vänner, men det hör till ovanligheterna. Jag är väldig mot det där att fira för att någon har bestämt att just den dagen är speciell. Det kanske är dåligt väder just den dagen. Eller så har jag mens eller är på dåligt humör. Måste jag fira då? Så jag firar andra, totalt random dagar istället. Såna när jag är på gott humör. Eller om det har hänt nåt kul. Och med tanke på att jag inte är ett dugg religiös känns det ganska så skenheligt att fira minnet/döden/födelsen/whatever av någon person/händelse/whatever som jag fullständigt förnekar existensen av. Midsommar är däremot den enda hedniska högtiden, men den går bort av den andra principen. Plus att fyllefest är sådär kul för en nykterist.

När vi säljer huset tänker jag fira det som fan, så det blir min nästa högtid. Idag är jag däremot abnormt trött, känns som om jag inte har sovit på en vecka. Har lunchat med min återfunna gamla vän Paula och ska snart träffa Matilda. Sen ska jag hem och sova lite sådär mitt på dagen i ovanlig ordning.

Efter en skön kväll full av intressanta diskussioner med min vapendragare Patrik blev jag åter sugen på att skriva mer om relationsanarki. Jag var väldigt inne på relationsanarki för ett år sedan, men när det väl kom till kritan trodde jag inte att jag skulle klara av det. Men fick ett litet hallelujamoment för en tid sedan när jag märkte att det gick att ha känslor för någon annan utan att det påverkade kärleken jag redan kände. Det kräver ju förstås att man har en fantastisk partner som har ett öppet sinne och är trygg i det som redan finns. Vilket jag har haft den extrema turen att ha.

Relationsanarkin går ut på att inga relationer behöver vara exklusiva eftersom dom inte konkurrerar med varandra. Om man börjar tänka på kärleksrelationer precis som på vänskapsrelationer så har man nått dit. Men vi är så indoktrinerade att tro att det bara går att känna kärlek till en person i taget. Varför skulle det vara så? Vi känner väl kärlek till våra vänner? Utan att det föreligger någon konkurrens. Varför skulle då den “andra” sortens kärlek vara omöjlig att dela med flera? Det enda som egentligen kan hota en kärleksrelation är personerna i just den relationen. Det finns ju faktiskt inga yttre hot. Varför det inte heller ska behöva finnas plats för svartsjuka, ägandebehov eller bekräftelsehoreri. Och eftersom kärleken/lusten/vänskapen man känner till olika personer inte på något sätt går att jämföra eftersom alla relationer är unika, kan dom ju inte heller konkurrera med varandra.

Alla människor i ens liv, vare sig det är vänner, kärlekspartners, familj eller bekanta, fyller alla specifika behov. Man hade inte klarat sig utan någon av dom. Och man kan inte kräva att en person fyller alla ens behov. Det hade varit att ställa ett gigantiskt, ouppnåeligt krav. Så om min partner har ett behov som jag inte kan uppfylla, men som kan uppfyllas av en annan kärlekspartner, varför skulle jag då stå i vägen för det? För det är ju trots allt viktigast att den personen man älskar är lycklig. Oavsett situation. Annars kan man börja ifrågasätta om det verkligen är kärlek man känner. Eller om det bara är rädsla för ensamhet eller ett behov av bekräftelse.

Bekräftelsebehov har ställt till det för mig många gånger tidigare. För oftast säger en person någonting och förväntar sig en respons. Om någon säger att dom älskar en, finns det bara ett enda svar på det. Alla andra varianter orsakar antagligen att relationen går om intet. Jag har ofta fått frågan “kommer du att älska mig för alltid?”, på vilket jag alltid svarat att det inte är något jag kan veta någonting om. Vilket alltid fått en extremt negativ respons. För mig är det totalt befängt att säga att jag ska älska någon för alltid. Och hur intressant är det egentligen? Men det är också någonting vi har vant oss vid. Under senare år har jag blivit väldigt bra på att uttrycka vad jag känner utan att på något sätt förvänta mig någon som helst respons. Det är ju inte därför jag säger det, jag säger det för att jag känner det och för att jag vill förmedla det till personen som får mig att känna det. Mer än så är det inte. Men bekräftelsehoreriet hör ihop med monogamin, ägandebehovet och osäkerheten. Och det där som jag inte kallar för kärlek. Om jag av någon anledning behöver bekräftelse så säger jag det rakt ut, jag lindar inte in det i en harang av ord som kräver respons.

Så, efter en jävla massa år av att gå emot mig själv och försöka tro på det som samhället och Hollywood försökt mata mig med utan att riktigt komma överens med det har jag äntligen hittat något som passar mig perfekt. Så jag säger bara:

Om nu uppbyggnaden av den mänskliga kroppens funktioner är så fantastiska och komplext intelligenta som folk säger, vad i helvete är då meningen med pms? Borde inte det där vi kallar evolution börjat begripa att inte alla kvinnor vill ha barn? För fastän jag aldrig kommer att sätta ett skrikande bajsmonster till värden ska jag ändå dras med pms, ett jävla massa blödande var 28:e dag, dålig blodcirkulation i händer och fötter (för om jag nu skulle vara gravid och i något sorts förfrysningsläge vill min kropp skydda magen) och en kroppsregering bestående av hormoner. Intelligent my ass! Och allvarligt talat, behöver vi verkligen möljligheten att befruktas en gång i månaden? Räcker det inte med två gånger om året? Hur jävla många skrikande bajsmonster är det meningen att vi ska tillverka egentligen?

Skulle jag vilja ta bort hela maskineriet abdikerar regeringen och måste ersättas med en icke naturligt tillverkad variant. Känns sådär. Tur då att det finns en procedur som gör att mensen (eftersom jag dessutom begåvats med att blöda som ett mindre inbördeskrig) med lite tur helt försvinner. Den ska genomföras i höst samtidigt som steriliseringen. Inte så lång tid kvar nu! Fram till dess kommer jag att fortsätta förbanna hela det jävla kvinnliga maskineriet av mögiga funktioner jag inte behöver. Och vara lite extra avundsjuk på männen som slipper. Hoppas dom uppskattar det!