Om kategoriseringar

Ett jobb till ända, ett nygammalt tar vid. Det sägs att när man väl börjar jobba i hamnen så kommer man aldrig därifrån. Men det är helt okej, jag gillar hamnen och jag gillar människorna. Och nu får jag pyssla med problemlösning och planering, right up my alley! Lite semester mellan hade varit fint, men fick i alla fall tre dagar i Stockholm med Christian, inte fy skam! Min käre jobbvapendragare, tillika vän, har däremot haft semester i två veckor och jag är avundsjuk. Men glad att han är tillbaka på måndag!

Jag läste häromsistens om en region i Indonesien som erkänner fem kön, gillar idén om att dela upp fådelade företeelser i ännu fler delar. Ultimat  hade det ju varit om alla enskilda individer erkändes som individer, utan en massa tillhörigheter som ska likna andras. Det blir underligt när man delar upp flera miljarder människor i endast två delar. Det sägs att människan har ett behov av att kategorisera saker. Det kanske är något som lever kvar från tiden då det var nödvändigt att kategorisera människor och djur för att inte dö. Idag finns det egentligen inte något behov av det, men ändå gör vi det. Och jag får för mig att man/kvinna är den första kategorin. Sen ras, ålder, längd, klädstil, bla bla. Och så dömer vi utifrån det. Tänk om vi inte hade förutfattade meningar om vad vi ser, undra hur världen hade sett ut då? Mer tolerant kanske?

Trots att jag är medveten om vad jag gör, medveten om varför, medveten om hur onödigt det är, så händer det ju ändå. Jag kategoriserar, dömer och antar att folk är på ett visst sätt beroende på vilken kategori dom hamnar i. Och hur jag ser på den kategorin. Ganska tragiskt egentligen.

Men nu orkar jag inte tänka på tragik längre, mycket roligare att somna till friidrott!

 

 

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *