Simsim flyr staden

Jag har slutligen fått alldeles nog av staden, den enformiga rörelsen på vilken människorna rör sig, hur allting alltid låter, surrar, skäller, skriker. Hur jag aldrig ser ljuset då jag får flipp på att folk ser in i min lägenhet. Hur min frihet är begränsad till lägenhetens fyra väggar. På det sätt människorna dömer varandra, hur man klär sig, hur man för sig, hur man ser ut. Och sättet på vilket jag påverkas av det genom att bli självmedveten och självkritisk. Det jag tycker sämst om är hur nära jag är mängder av folk utan att någonsin möta dem.

Var i Stockholm häromsistens, dit min kära sambo ska flytta om en månad då han fått fast jobb. Då blev jag än mer övertygad. Och kollektivtrafiken är värst. Så mycket människor, och varenda en helt bortkopplad från alla andra. Det enda man gör är att åskåda och döma. En strid ström av människor som bara passerar förbi mitt medvetande, men aldrig möts jag dem. Och stressen, allvaret.

Så jag köpte mig ett litet hus mitt i Skåne, med skogen som granne, små röda fiskar i en damm, en kamin, en bäck, tystnaden, lugnet, harmonin. Där mina fönster alltid tar in ljuset, där jag en tidig morgon kan gå ut i min stora trädgård och bara andas in lugnet. Där kreativiteten och inspirationen bor, där friheten är som störst. När jag lever i ett samhälle som kraftigt begränsar den mänskliga friheten att vara den jag är, väljer jag det bästa jag kan få. En plats där jag kan gå ut naken med en bärs i handen utan att bli polisanmäld. Där jag kan spela skithög musik utan att oroa mig för att störa någon. Där jag inte behöver titta efter folk i trappan när jag ska ner i tvättstugan, för att jag inte pallar att vara fejkat trevlig mot folk jag inte valt.

För jag är en osocial jävla ensamvarg. Jag gillar att vara social med mina människor, men har noll behov för att träffa nya stup i kvarten, fika, gå till krogen, festa, vad det nu än kan vara. Det jag tycker minst om förutom små barn är privatfester med folk jag inte känner. Dessa för mig ack så krystade tillställningar som jag behöver inta en ansenlig mängd alkohol för att klara av. Det tog mig många år att acceptera att jag är som jag är, och med acceptansen kom förståelsen för vad jag behöver. Så jag ser fram emot att inreda mitt lilla hus, peta i min trädgård, vandra runt i skogen, känna dofterna och lyckan och bara vara lugn.

 

skogsback-1990_423x545

One thought on “Simsim flyr staden”

  1. Att fly staden är för inget negativt tvärtom bara ett friskhets tecken för den tänkande människan. Där har du tid att utvecklas på ett riktigt naturligt sätt genom att lära sig leva nära naturen och sin känslor. Det kan man inte på samma sätt om man bor i stan där allt går utav bara farten vilket leder till stress magsår och annan skit som blockerar sinnet. Håller med dig till 100% i detta inlägg, kunde inte ha skrivit det bättre själv..=)

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *